Jag var på teater med Vilma igår. Vi säg en barnföreställning av Tove Janssons ”Vem ska trösta knyttet”. Som vanligt lite halvsena så halvsprang vi i duggregnet för att hinna in och få en plats. Gick jättebra för V (längst fram bredvid en av hennes bästisar från dagis som råkade vara där och vinkade henne till sig) och lite sämre för mig (längst bak, stående och skymd av dem som var längre, dvs typ alla). Nåväl, en nöjd flicka innebar ju en nöjd mami, så det var ingen fara. Och så började det.
En lite sorgsen musik. Eller inte sorgsen, men sådär frågande. Ska man vara rädd? Är det något som är farligt? Vem är faran? Och så inledde en av hundkaraktärerna med att öppna föreställningen genom att ställa sig framför publiken
– Har du någonsin varit ledsen och behövt tröst? Och hur känns det?
En inledning som kändes in i hjärtat, som att det var riktat till mig, men också ändå på ett bra sätt. Jag börjar ha smält det lite mer nu, att lillasyster inte blir en lillasyster utan att det kommer bli Vilmas lillebror. Eller chocken har lagt sig, den första paniken och också den där känslan av att vi har förlorat henne. Eller ja, det har vi ju på ett sätt, men jag kan ändå mer se att det inte är någon vi förlorat utan att det är hon vi hela tiden haft men som vi lärt känna på ”fel” sätt.
Vilma tog det väldigt väldigt hårt först. Det var nog en av mina värsta saker att behöva berätta för henne, och jag tror att hon upplevde ungefär samma känslor av att ha ”förlorat lillasyster”. Sen har det dock gått bra, och även om hon ju inte ännu pratar om honom på samma sätt som hon gjorde om lillasyster så har hon både accepterat och förstått. Mest funderar hon väl kanske på hur läkaren kunde se fel, ”HUR kunde han se att lillebror hade en fiffi när det ju är en snopp?”. Och ja, det kan ju jag också undra, i synnerhet när han var så säker. Att det inte ens var ett alternativ om något annat kön.
Men så säger vi att han – familjens lilla kille – nog är en busig liten sak och helt enkelt lurade läkaren.
Och sen var F här och hjälpte mig att hitta vem han är, han som snartsnart kommer att komma ut till oss. För sanningen är ju den att det finns inte alltför mycket tid att smälta det här. Att låta det sjunka in i sådär långsam takt. Att bearbeta det. Att låta det Ta. Sin. Tid.
För tid har vi ju inte. Han kan komma när som helst. Och min stora rädsla är att jag inte kommer kunna knyta an på samma sätt, att det kommer kännas som att det är ”fel baby”. Låter såklart helt extremt fel och som att jag är en fullständigt värdelös blivande mamma när man säger det högt, men ja, så har jag ändå tänkt. Och såklart – det har i n g e n t i n g att gör med själva könet. Att det blir en pojke. Som i att det skulle vara sämre på något sätt. Det är ju själva förändringen, att den man knytit an till – och som ju råkade vara en flicka – har blivit utbytt. Inte att jag värdesätter det ena högre än det andra.
Men som sagt – jag och F åkte och handlade och istället för att jag (som jag ju också gjort) bara stresshandlade en ny garderob i blått så blev fokus på hans stil. Eller kanske mer hans identitet. Givetvis låter ju båda delar här nu rätt puckade (att jag dels måste handla massa blått bara för att det är pojke och del ger honom en ”stil” redan som 0-åring) men det behövdes. Jag anser absolut inte(!) att det är fel men pojkar som går i rosa, men jag själv tycker om att sätta på dem rätt traditionella färger och framförallt så kände jag för min egen del att jag behövde handla till honom, inte att han skulle ta över lillasysters garderob. Det var liksom en del i att bearbeta det för mig, att börja tänka på honom som en han – istället för att bara ha kvar allt som var för henne.
Och detsamma gäller stil. Inte är det ju så att jag kommer bestämma vad han kommer bli för slags person i en framtid, men det handlar om att hitta hans identitet så att jag kan knyta an till den här nya lilla människan. Att se honom som vår lilla kille, och inte bara en bebispojke vilken som helst.
Jag vet inte riktigt vad jag har skrivit om eller vart jag vill komma med allt det här. Mest igen blev det bara tydligare för mg själv när jag fick sätta ord på sånt som kanske inte är helt klart. Och som sagt – det börjar kännas betydligt bättre. Jag börjar kunna se honom (eller nej, inte alls hur han kommer se ut, herregud det kommer bli en överraskning!) men jag börjar kunna se att vår familj kommer bestå av en två barn: en flicka och en pojke.
Att vi kommer ha en Vilma och en William. <3
Puss och kram.
Senaste kommentarer