Häromdagen kom den första bebisen i en grupp jag är med i på FB för dom som ska få höstbebisar här på Åland. Många veckor för tidigt född och helt oväntat kom han ut men mamman skrev att dom alla mådde bra (sett till veckorna) och la även upp en bild på det lilla underverket. Plötsligt blev det ju dock väldigt påtagligt – både att det närmar sig och även risken för prematurfödsel. Eftersom det på senaste har känts så lugnt; inga överdrivna SD, inte ont – så har också JAG känt mig väldigt lugn. Sen är det klart att jag märker av direkt jag anstränger mig eller haft en längre dag, men det är ju också väldigt sällan jag gör något som kunde räknas som ansträngande. Häromdagen gick jag ca 3km med Vilma och Coco (i ett tempo av en 4åring och en 12årig åsne-envis hund (tycker han att man går åt fel håll så ställer han sig som en stenstaty med framtassarna lite extra brett isär, glor rakt fram och väntar på att A. vända om eller B. bli buren) – YEY vilken powerwalk, haha) men ja, det räckte gott och väl för mig så sen låg jag och vilade.
Hursomhelst, nu är det två veckor kvar till vecka 30. Två ynka veckor men som känns så otroligt viktiga och avgörande. Jag tänker att det kommer gå jättebra och ofta tänker jag ju faktiskt även att det kommer gå ända till den 28 oktober – till v 40. En vecka i taget bara!
Just nu har jag precis avslutat dagens morgonmål. Eftersom apelsinmarmeladen var slut så blev det idag honung med skivad banan på rostbrödet. Osten och tomaten bara fnyste jag åt under min grundliga undersökning av kylskåpet i jakten på alternativa (söta) val till den icke-existerande marmeladen. Mina matvanor just nu alltså: HÅHÅJAJA. Tänker dock att det är en fas, och faser får man ju ha. 😀
Men magen växer och lillasyster sparkar! Här är en bild från när jag var ut på en drink häromkvällen. Kände mig fin och uppklädd (hade tom. ögonskugga(!)) ända tills jag klev ur bilen då jag parkerat. Där blev jag plötsligt obekväm i att vara uppklädd i klackar och kände mig som en syndare eller något annat skamligt – som att det helt enkelt var fel att kombinera en gravidmage med en drink på stan (trots att drinken givetvis var alkoholfri och jag var hemma före elva). Skitirriterande att det kändes så – inte fick jag ju alls samma tanke om att K var ”syndig” när han var ute och festade några dagar tidigare (och då var det ju minsann inte alkoholfritt i glaset), och han är ju lika mycket i väntans tider! Är väl dock mest upp till mig att ändra på det så nu har jag lovat mig själv att gå ut minst en gång till med någon/några vänner innan lillasyster kommer. Sen blir det ju svårare, så jag borde ju sannerligen passa på nu istället för att gömma mig hemma i någon slags egenförfattad förväntad präktighet.
Puss och kram, och hej till augusti!
Senaste kommentarer