Jag har haft lite svårt att veta hur jag skulle skriva så därför har jag inte skrivit alls. Egentligen är det väl inte formuleringen som är problemet, snarare att jag inte själv riktigt vetat vad som ska formuleras. Ultraljudet i torsdags gick ju bra. Och det var bra (det var fantastiskt, såklart) men sen på fredagen så blev det inte alls lika bra. Jag kan egentligen inte säga exakt VAD som gjorde att allt plötsligt kändes jättejobbigt, och jag tror egentligen inte heller att det finns en specifik grej eller att det var något som hände just då. Det var mer en slags utandning, en utandning som jag inte gjort på väldigt väldigt länge, och som innefattade all den förväntan, besvikelse, väntan, oro, sorg, ilska, längtan och uppgivenhet som ju varit en del av min vardag för så lång tid.
Inte bara den hålla-andan-oro som varit dessa tre veckor sedan det förra ultraljudet. Eller den mer eller mindre konstanta oro som varit sedan jag plussade då en vecka efter återföringen. Eller den återhållsamma men såklart ändå väldigt påtagliga förväntan som varit sedan jag började med mina dropp och dagliga mediciner i slutet av november. Eller den väntan och förväntan följt av besvikelse efter besvikelse som varit under två år av ivf-försök. Utan min utandning innehöll allt det här bak till det att jag låg där, nyopererad och de facto oförmögen att få barn på naturligt sätt efter två borttagna äggledare. Och det var som att kroppen då, efter ultraljudet i torsdags när jag insåg att det kanske faktiskt är möjligt och tänkbart att det kankanKAN gå vägen – också lät allt det som jag inte gett plats till tidigare få komma fram.
Och ja, jag messade sen ett svajigt sms till min barnmorska som faktiskt ringde mig på en gång och sa rakt av att jag skulle bli hemma lite till och att hon ordnade med en läkartid direkt. Och läkaren tyckte också att jag hade alla skäl till att bli hemma de sista veckorna fram till att den här osäkra tiden innan v 12 är förbi och bara låta kroppen och knoppen må bra. Och min chef som jag meddelade med stor ångest (jag som kan räkna antalet dagar jag varit sjukanmäld på en hand tycker sjukskrivning känns som hemsk att meddela), ja hon sa bara att nu tar du exakt det som läkaren ordinerar dig och så är det inget mer med det. Och så blev det och det är bara jättebra och jag känner redan att det var väldigt rätt beslut. (Tack Linnea <3)
IDAG har jag varit till jobbet för att fixa planering. Jag har gjort försäkringsärenden. Jag har tagit blodprover. Jag har varit på skogsutflykt med Vilma och Coco efter dagis. Jag har spelat familjespel med Vilma (eller janå, när det är min tur att slå så säger hon ”men mamma jag kan slå åt dig” och när det sen är dags för mig att vända på tjuvarna så fortsätter hon ”mamma jag kan välja tjuv åt dig”, så ja, man kan väl säga att vårt spelade bestod av en aktiv deltagare och en som fick titta på, haha). Jag har också försökt fått min tid för NIPT-testet bokat men fick nej(??!) från Åbo så skulle återkomma imorgon när deras ansvarige läkare tittat på min remiss.
Och ute har solen lyst och vårvädret har ju varit HELT FANTASTISKT. Sånt gör ju bara allmänt gott för själen och förutom att jag inte känt mig gravid överhuvudtaget (men har tagit det med rätt mycket ro) så har det annars vart en väldigt bra dag. (Och den avslutade med att Vilma hade ”puss-butik” där man fick tjugo pussar i minuten utan att vare sig behöva betala eller göra konster.) En dag att ta i repris, helt enkelt. <3
Dagen i bilder.
Dessa blåsippor som färgar marken blå får mig att tänka på sången nedan. Så otroligt starkt förknippad med Brändö, sommaravslutning och den där speciella känslan man hade som barn när skolan slutade.
Puss natti.
Nu lyser våra backar av vivans gula kalk
nu blommar sommarns ängar av örtes tusefalt
och vågen blå mot röd granit och mitt i byn vår kyrka vit
Här är nu glädjens färger
Här är nu glädjens färg
Senaste kommentarer