mariak

Som på beställning efter att jag proklamerat hur mina sammandragningar verkat lugna ner sig så kom dom tillbaks med besked i söndags. Tycker inte att jag gjorde något särskilt som skulle ha retat igång det, lever ju i mitt sommarlovstempo i allra högsta grad, men måste redan efter middagen lägga mig ner för att dom kom en efter en. När klockan sedan var över tolv på natten och jag inte kunde sova och det ännu var oskäligt aktivt i livmodern så började jag vara 50/50 på att åka in, men bestämde att jag skulle ge det en stund till. Somnade till slut med ringde in till gyn på morgonen och fick då komma in på koll. Läkaren ville inte känna så mycket överhuvudtaget för att inte reta tappen, men det såg ändå helt OK ut (satt även med ctg där någon sd registrerades). Jag vart dock sjukskriven fram till att min mammaledighet börjar vilket känns bra. Jag hade väl inte tänkt jobba så mycket ändå, det går ju liksom inta riktigt att ställa lillasysters välbefinnande i proportion till att flänga runt på jobb för en månads lön som det ju handlar om innan mammaledigheten börjar, men det är skönt med ett papper där jag har det svart på vitt att vila är min huvudsyssla just nu.

Läkaren förtydligade sedan även att jag måste komma in om jag får över 6 SD i timmen (så borde väl nog ha åkt in då på kvällen) och att dom då kan ge mig medicin som stoppar det. Känns helt tryggt att veta. Däremot fick jag mattan bortryckt under fötterna om att jag nu efter vecka 25 var inne på säkra veckor (det har ju jag tänkt i min egenskapade lilla trygghetsbubbla) då hon rakt upp och ner sa att nej, lillasyster får inte komma ännu, det klarar hon inte.
Och ingenting mer.
Och jag sa inte heller någonting, för vad säger man på det, mer än att nickar och tänker att nej- nejnejnej – det får hon inte.

SÅ, nu är det väl ny nedräkning nu då. Eller ny och ny, vecka 40 är väl ett rätt uppenbart mål, men vecka 35 är mitt nya svarta. Tills dess är det strax över sex veckor, och det känns både långt och kort. (När man börjar efter jullovet är det ibland bara 6-7 veckor till sportlov, så jag tänker det så. Någon vecka av uppstart, någon vecka som går utan att man riktigt vet vad man gör för att det bara rullar på och så sist en intensiv (prov-) period. Och sen är man där.)

Vilma är på sin sista sommarlovsvecka i Brändö den här veckan. Är så glad för hennes skull (och vår också såklart) att hon har den möjligheten. Hur fint är det inte att få åka ut med mommo och spendera några dagar i skärgårdsmiljö, äta oskäligt mycket glass och få vara uppe sent varje kväll? Tänker att det om något är lyxliv för ett barn. <3
Nästa vecka åker V och jag till Helsingfors och sen på fredagen väntar bröllop för Ks syster. Tänker att det här sommaren har gått så konstigt fort, men å andra sidan är det ju mycket kvar!

Vilma och Krisu var förövrigt och spejade minigolf häromdagen. Jag skulle eg ha vart med men hade igen för mycket SD så blev hemma på soffan. Hursomhelst hade dom haft jättemysigt och roligt, en riktigt halvdagsdate för pappa-dotter som toppades med att dom gick ut och åt. (Eller ja, K sammanfattade deras dag i mycket muntra ordalag – ända tills han mitt i allt ändrade till en påtagligt uppgiven tongång och suckade ”men hon verkar ha ärvt dig med golfen, det var så sorgligt att se”.) Har jag sagt att vi i den här familjen fokuserar på att d e l t a, inte på att p r e s t e r a? Höhö.

Imorrn ska Coco kastreras. Blä och blä. Vill tänka på det så lite som möjligt, men det kommer att gå jättebra. Han har fått en tumör i ena testikeln, så då kastrerar man helt enkelt som behandling. Efter det kommer en kille hit som ska bygga om lite i vår tvättstuga, och när jag sms:ade honom om tider så skrev jag. ”Coco is doing an operation in the morning so afternoon is better for me.” Alltså härlig formalitet på det meddelandet! 1. Han vet inte vem Coco är. 2. Operation på engelska heter ju då surgery… 3. Han bryr sig kanske inte jättemycket om huruvida Coco ska operera sina testiklar eller ej då hans jobb är att bygga en arbetsbänk.. (Det här är ju dock jag i ett nötskal, och det positiva är att folk tenderar att komma ihåg en vilket underlättar nästa gång man hör av sig, haha.)

Ha en fin dag! PUSS!

Älskar den här bilden på V och Coco – hon är så glad över att få krama honom (en gränslös kärlek från det hållet) och Coco, ja, han bara finner sig som vanligt. 😀 <3