Jag hade inte tänkte det såhär. Att ni skulle få veta på det här sättet. Det som skulle bli min finaste, lyckligaste och mest fantastiska hemlighet och som jag skulle få ge er som en överraskning. Det där plusset, plusset, som plötsligt kom på stickan efter att jag redan sörjt och gett upp vårt förra ivf. Det där som jag aldrig sett, som varit så milslångt borta och så svårt att ens föreställa sig att det nästan kändes som något främmande och overkligt när det dök upp. Men det dök upp. Och det blev starkare. Och jag var, efter så lång tid och så mycket annat, äntligenäntligenäntligen gravid. Som i med barn. Som i att jag också skulle få en bebis.
Sen är det dock inte en solskenshistoria. Att få ett plus på stickan var samtidigt som att kastas med huvudet före in i en enda lång vånda av oro som nästan åt upp mig. Först blev plusset inte starkare som det skulle, och jag var och lämnade blodprover och hcg för att mäta gravidhormon i kroppen. En dag är som ett år när man är i det här, och en vecka som en evighet. En evighet av oro och lite glädje och mer oro.
Och jag skrev ett inlägg om att jag låg på rygg i en eka, och att jag behövde vara där själv. Och jag vill att ni ska veta, att inlägget i sig var sant – även om jag lät er tro att det var för att jag misslyckats. Jag ville så gärna dela, men om rusningstiden innebär att jag 70% av tiden har hjärnspöken så var det här ingenting i jämförelse. Jag måste helt enkelt få den här tiden själv, att kunna stänga ute det dom få stunder det gick. Inte känna press och förväntan, bara försöka hålla mig lugn. Jag hoppas ni kan förstå.
Och sen. Hcg som steg, som verkade lovande. Och vi började tro på det. Jag började tänka i smyg på hur jag skulle ha en mage i sommar. Hur vi skulle få berätta för alla. Hur vi – äntligenäntligenäntligen – också skulle få bli en av dom som väntade barn.
Oro är dock ingenting man kan ta bort, och den har ju varit ett faktum varje dag. Jag har försökt tänka att nej, om det gått bra för alla andra, varför skulle det inte kunna gå bra för mig. Varför kan jag inte bara tro på att det är min tur nu. Att jag ska få lyckas. Att vi ska få vara med om det här.
Imorse var var jag på ett tidigt ultraljud.
Läkaren säger att det inte ser bra ut.
Det är för litet.
Det borde vara större.
Det är inte som det ska.
Och att jag inte längre ska hoppas.
Mitt hopp ska tas bort.
För det kommer inte bli en bebis.
Jag skriver det här för att dela med er och för att inte behöva förklara så mycket varför jag är ledsen. ”Ta den lättaste vägen”, sa hon som backat mig i det här. och den lättaste vägen just nu är att berätta det så här och bara låta er veta.
Nästa fredag ska jag på ett nytt ultraljud. Såklart vill jag tänka och tro och hoppas. Tänk OM. Samtidigt försöker jag att inte göra det, för då blir det som att gå igenom en sorg av besvikelser. Igen.. Som att fortsätta klättra uppåt för att falla högre. Och hårdare. Och det vet jag inte om jag orkar.
Men ja. Visst. Hoppet är ju likt oron, det finns där vare sig man vill eller ej. Som en skugga på axeln.
Jag låter er veta. För jag vill att ni ska veta. Och jag hoppas det en dag slutar på ett annat sätt.
Senaste kommentarer