mariak

De kallas ju så, dessa dagar då man går och väntar (ochväntarochväntarochväntar) på att få veta huruvida det lilla ägget fäst eller ej. Som en fågelmamma som ruvar på sitt ägg. Och lite samma känsla är det kanske, den där tanken om att även bebisägget är omgivet av ett tunt och skört skal, och att man helt enkelt lever för att skydda det. Man låter sin kropp agera sköld.

Vilma tänker väl inte riktigt lika sköra tankar om det här ägget dock. Igårkväll när jag kommit hem och vi efter maten låg på soffan så ställde hon sig och granskade min mage. Först petade och strök hon lite lätt (och jag smälte ju lite av önskan om att det faktiskt skulle bli ett syskon till henne därinne) men sen klappade hon plötsligt betydligt hårdare.

– Alltså är det nåt där eller? Och grävde lite till

–  Jag känner inget ägg nånstans

Och ja, nej, det gör man ju inte. Vilket ju såklart är under all kritik. (Hallå liksom, syns det inte så finns det inte, det vet man ju!) Men sen köpte hon ändå att det var pikkulitet och gömde sig därinne. Och så sa jag att vi måste vara försiktiga, så det inte trillar ut. För sånt kan tyvärr hända. Och det förstod hon nog också.

Förresten ringde dom från kliniken idag och alla tre små ägg som var lite halvdana hade till idag växt sig fina och blev nu infrysta som tre små blastocyster! YEY för det, för trots att jag ju hoppas på det som är i magen så är det en skön ”garanti” att ha några i frysen. Kul nyheter helt enkelt!
Mindre kul var att jag tog blodprov imorse och mitt hb var väldigt högt. Inte farligt på det sättet, men blodet kan koagulera och man kan väl i värsta fall få blodpropp. För min del är det dock ägget som far illa, man vill ju ha god blodcirkulation i livmodern så att ägget får massa syretillförsel, inte att mitt blod är som nån tjock och död havsbottengegga som segar förbi. (Jag blev ju dock helt malligt nöjd när sjuksköterskan förklarade att eldidrottare ibland kunde ha så högt hb. Det faktum att jag ju inte direkt klassificerar mig som elitidrottare eller att hon även sa att det hade med doping att göra slog jag dövörat för. Tss, petitesser liksom.)

Ja, dag ett till ända. Mest har jag tänk blä-tankar och att det är bättre att inte hoppas för att slippa bli besviken, men herregud, alla möjligheter finns ju givetvis ännu kvar. Så inte ett dugg klokare är jag ju, egentligen.

Puss!

En fin vinterdag utanför.