mariak

Privatliv på display

Efter frukosten gick jag och satt mig i hundsalongen imorse. (Hundsalong riktigt ja, fint namn för fina resenärer.) Coco har åkt ut till Brändö för semester med mommo den här veckan, det hade blivit så långa dagar för han annars, och jag saknade lite djurnärhet. Som tur var fanns en beagle (som ju är sådär fulgulliga hundar) och som mer än gärna kom och satte sig med mig. En halvtimme och en färg- och materialförvandlad kofta senare (hej vinterpäls!) så var vi båda nöjda. 😀 Är något speciellt med hur hundar påverkar mig. Inte alla, absolut inte (jag är faktiskt lite rädd för stora hundar, men har nog mest att göra med att jag är rädd å Cocos vägnar) men de flesta.. Hundar är enkla och raka och ärliga. Är du trevlig så är dom trevliga tillbaka. Ger du kärlek får du kärlek. Inget spel. Ingen onödig tid på att ”lära känna stadiet ska övergå i att vara personlig till att ge närhet”. Här räcker ett ögonkast av värme för att man ska klia mage och bli buffad på. <3

Angående närhet så funderare jag igårkväll lite på hur ”nära och privat” man ska vara med sina barn. För mig både är och har det alltid vart lätt: jättenära. Men ja, finns det nån gräns som man borde ta i beaktande där? Vi pratar ju hemma öppet om i princip allt (verkligen, det här med ”privatliv” är mer ”familjeliv”) och från början förstod ju inte V nåt men nu kan vi snart inte längre förneka att en 3-åring de facto förstår mer än lampa och brum brum. (Länge leve förnekelsestadiet, haha) Såklart tar vi inte gräl när hon är med, men sånt som ivf, känslor, att någon är gammal och sjuk eller sex har vi inte haft gränser för runt middagsbordet. Jag har tänkt att det är en del av livet, och att så länge man pratar om det öppet (och inte säger vad som helst) är det inte något hon tar skada av. Men ja, det är ju min tanke, kanske nån annan känner helt annorlunda?

Samma då igår när jag skulle ta mitt fiffipiller. Står på toa, petar fast pillret i en slags hylsa och för in det. Märker då att V kommit in och nu koncentrerat står och följer mitt förehavande. Hon liksom böjer sig lite fram för att kunna kika underifrån vad jag riktigt håller på med där nere, och när jag sen tar ut hylsan och pillret (det är rätt stort) är borta så blir hon sådär förvånat fundersam. (Ni vet som när man tryck ut en p-biljett i en automat, och man hör att den trillar ner, men hittar den sen inte i den där lilla luckan. Man böjer sig fram, kikar lite underifrån och bara ”HUH, vart tog den vägen??”). Så var V. Ett tyst o förvånat och lite fascinerar ”huh?” Och där och då tänkte jag, hmmmm, undrar om det här är helt normalt. Haha, Nu vet hon ju dock allt med bebisprocessen, så jag förklarade helt enkelt vad det var och så borstade vi tänderna tillsammans innan läggning och det var det. Naturligt och konstigt, på samma gång. 🙂

 

 

Nu är vi framme! Och om två timmar vet jag. <3

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
stats