Tänker att det är lite ironisk på nåt sätt. Att när jag väl bestämmer mig för att våga fortsätta hoppas så kommer det just inatt blod när jag är på toaletten. Jag vart så ledsen att jag bara spolade och gick och la mig igen (i såna här sammanhang brukar den mer naturliga reaktionen vara att man undersöker pappret och det som kommer ut likt en forskare som tror att den hittat ett nytt grundämne). Men ja, jag bara stängde av. Gav upp. Tänkte tack och godnatt. och lyckades – lyckligtvis – somna rätt omgående.
Imorse var det pyttelite beige och sen – nada. Ryggvärken från hell har ju dock kommit på besök, och enligt den alltid lika konsulterade universalläkaren familjeliv så är ju det här en enkel diagnos: missfall, Jag känner ju även att efter det här och tillsammans med det som läkaren sa på ultraljudet i onsdags så är väl sannolikheten för att det ska kunna sluta på ett annat sätt inte jättehög.
Dagens ironi två är ju dock att sjukhuset (inte privata utan dit jag ska på fredag) ringde mig i förmiddags. Jag hade lämnat mina senaste hcg till dem, men näve mailat och berättat om ul:et i onsdags och vad som sagts. Tydligen hade den här läkaren inte samma känsla, utan hade ringt läkaren jag träffat, gått igenom mina provresultat och ville nu meddela mig att ”det här behöver inte alls se dåligt ut, utan vi tycker snarare att det finns mycket som talar för att det är en normal graviditet som pågår och att ultraljudet utfördes för tidigt”. Alltså ja. Den där käftsmällsironin när man en oblodig natt tidigare hade hoppa av lycka men nu istället med svidande ögonlock fick berätta att dethadekommitblodochattjaghadeont. Livets nyckfullhet. Ibland fantastisk. Ibland förjävlig. Och ibland, ibland också förrädisk.
Nu ska vi iväg på mini-dunder. Vilmas dansklass. Efter det ska vi packa och sen ska vi till flyget. Det blir lite tudelat i såna här situationer, på ett sätt skulle jag vilja ligga i sängen och bara titta i taket och bara vara arg och ledsen, men samtidigt så mår jag lika bra av att vara igång. Krisu, som ju är ”ensam” på resande fot har det nog egentligen jobbigare. Han som i vanliga fall inte är den mest telefonerade har ringt mig i princip varann timme, och det är ju så – när man får tid att sitta ner och låta tankarna ta över kan det ibland bli bara värre.
Till er: Ha en fin helg. Jag ska försöka att göra det bästa av min.
<3
Senaste kommentarer