mariak

Lillasyster finns inte längre

Rubriken är hemsk. Jag vet. Och jag skäms på ett sätt för att skriva så, då det finns de som tvingas uppleva det på riktigt. Samtidigt är det sant, och det har varit min sanning ända sedan 10:50 imorse då jag låg där på ultraljudsundersökningen.

Jag vet inte. Allt har bara varit så upp och ner idag. En otroligt konstig dag. Egentligen hade jag inte ens tänkt skriva något men så blev det lite så som förut, att det hjälper att se de svart på vitt. Att formulera mig kring något som är det jag tänker på men som jag inte kan greppa. Så ja, därför skriver jag ändå. Och väljer en hemsk rubrik. För att kunna gå vidare till nästa steg.

Min morgon: Lämnade V till dagis. Åkte till tandläkaren (det förtjänar förövrigt ett eget inlägg) och sedan direkt vidare till sjuhuset och UL. Fick komma in nästan direkt, och läkaren frågade hur jag mådde och om allt var bra. Och jo, på det stora hela (känns dumt att klaga på något när man kommit till vecka 37 och har en bebis i magen). Jag sa dock att det ibland gör mig orolig när det blir långa uppehåll mellan sprakar, men han påminde om att dom sover en hel del, Och att rörelserna är betydligt mindre = inte känns lika bra. Så jag var helt nöjd med det.

Sen gjorde vi UL. Tittade på lite floden. Tog mått. (Måtten kan ju då sammanställas enl följande: Ett litet huvud, en stor mage och jättelånga ben. Datorn räknar ju ut vilken vecka storleken motsvarar, och ja, huvud var då v 34, mage 37 och ben v 40. Jag kände väl mest HUH? Men han sa att det inte var något som var ”fel”, så då kände jag mig ändå helt nöjd med vår stormagade och långbenta lillis.

Sen tittade vi på nåt annat i magen och han passade då på (pga det som var uppe på skärmen just då) att fråga om vi visste vem det var där inne. Och jag vet inte. Redan här kände jag det. Eller rättare sagt jag SÅG det. Det var något som inte stämde. Men jag visste ju ändå att det var lillasyster där inne. Så jag berättade ju det. Att jo, vi vet att hon är där inne.

Och hans millisekundskorta tystnad gjorde att jag förstod. Att det var något som var fel. Att det hade hänt något med henne.

 

Min eftermiddag: Jag messade ett kort ”ring” till K direkt när jag kom ut från gyn. Han ringde upp en halv minut senare och jag bröt ihop. Jag fick bara fram ett ”lillasyster finns inte mer”, och så att han skulle komma hem. Givetvis fruktansvärt elakt och hemskt av mig, men han fick iallafall sen fram att bebisen mådde bra men att lillasyster hade blivit en lillebror. 

 

Sen: Jag var HELT förstörd. Det var verkligen otroligt länge sen jag grät på det sättet. Sådär okontrollerbart. Utan hämning. Och jag sörjde. Herregud att jag sörjde lillasyster. Det var som en helt otroligt chock där jag förlorat något av det viktigaste jag hade. Som en kalldusch utan förvarning.

Men att vi skulle få en lillebror, att bebisen mådde bra – det var liksom en helt annan sak. Som två olika världar, där sorgen över att ha förlorat lillasyster gjorde att jag överhuvudtaget inte kunde närma mig världen där vi skulle en lillebror. (Och också: jag kan känna näst intill skam över att formulera mig såhär när jag vet att det finns såna som går igenom det som jag upplevde i min ”första” värld. Men att dom inte har den andra världen att sedan kunna gå till. Men där och då hade inte jag heller någon andra värld. Hon VAR ju hela min värld. <3)

 

Ikväll: K har varit otroligt förstående och fin och klappat på mig och tröstat och pratat. Han blev ju såklart också rätt chockad, men kunde på något sätt nästan direkt gå vidare till nästa steg; att inse att vi ska få en frisk bebis, men att det är en pojke istället bara. Jag är inte där ännu, men han har nu mot kvällen ändå några gånger (som Vilma brukar säga när någon låter låter lite mer bestämd) ”sagt hårt” att jag måste se det här för vad det är nu. Att jag inte förlorat någon. Att det är samma lilla bebis som det hela tiden varit. Att den minst av alla gjort något fel och förtjänar alla min kärlek. Att den är frisk. Att vi ska få ett andra barn. Att jag är oerhört priviligerad.

 

Och det där sista, det är väl ungefär det som jag tar fasta på just nu. Det som får mig att tänka lite mer rationellt och stället för att sörja det vi förlorat (jag uttrycker det nog fortfarande så jo) kunna glädjas åt det vi får. För herregud. så är det ju. Och det är en rätt hård påminnelse att inse att det som kändes ouppnåeligt för så lite som nio månader sen nu plötsligt är något jag sitter här och har svårt att glädjas över. Att vi ska få ett barn. Ett riktigt barn. Som jag fått ha i min mage, Och som verkar må bra och vara frisk och snartsnart är här hos oss.
Så ja, jag är oerhört priviligerad. Allt annat är inte sant. Och det vet jag ju.

 

 

Det kommer bli bra

 

 

 

 

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Cindy

    Men OJ ??‍♀️? Alltså förstår helt dina känslor! MIn kusin ”förlorade” också sin pojke på samma sätt som dig! Men så fort hon va ute så glömde hon bort att allt och bara njöt av den fina lilla flickan som kom! Nu har du lite tid på dig att ställa om och tänka va spännande att få en pojke nu ❤️

    1. mariak

      Tack. <3 Känns bra att höra om andra som det hänt samma sak för och att det sen ändå blev väldet bra – eller som du skriver – att det kändes helt självklart. Jag hoppas ju att det ska bli så för mig också.

stats