mariak

Efter ett antal timmar och fem födda bebisar (satt bredvid tavlan där läkarna kom och skrev upp när det fötts en ny liten bebbe, var en rätt häftigt känsla att tänka på hur många familjer som gick igenom det största man är med om just där och just då när jag satt i väntrummet bredvid) så var det min tur.

UL visade en frisk liten flicka som hade full fart där inne och som mätte helt perfekt i storlek. <3 Hjärtljuden var bra och allt annat såg också bra ut med fostervatten, moderkaka, flöde osv. Det som däremot INTE såg bra ut var, surprise, min livmoderhalstapp.

Jag har haft det lite på känn, haft en molande värk bra länge i samband med mina SD, men ja, hade väl hoppats att det ändå inte skulle vara så. Men nu är det ju det då. (Bläk-cervix.)

Så, från att jag redan tagit det lugnt sedan dag 1, och ännu lugnare från vecka 7 så blir det nu ytterligare en dimension på det här vilandet. Det jag tycker är svårast är att det för andra blir lite svårgreppat hur lite som krävs för att det ska bli en ansträngning för mig, och att jag därför uppfattas som nästintill nonchalant i mitt sätt att vara.

Att ställa sig upp o ner (tex när vi övat till sommaravslutning med elever och man i vissa sånger står upp o i andra sitter – fem gånger att resa sig gör magen hård, men hur dumt ser det ut att inte ens kunna stå upp helt stilla i 2 min) eller bara att prata lite högre (som när det är flera människor och man måste höja rösten, ni vet att man tar i lite extra med bålmuskulaturen då och ja, det genererar i sin tur sd) eller att göra nåt så litet som att plocka efter middagen eller ta fram kuddar till solstolar eller sträcka ut en hjälpande hand när nån bär mycket packning. Jag blir helt enkelt otroligt otrevlig och jag hatar det!

För mig går allt det här naturligt, var ju samma med förra graviditeten, men eftersom vi då bodde i Tyskland är det ju klart att ingen kan relatera till hur jag var då. Så – alla ni som finns i mitt vardagsliv, ursäkta redan nu om ni uppfattar mig som nonchalant eller lat, ursäkta för att ni kommer få plocka undan efter er själva på Vilmas kalas, ursäkta för att jag kommer vara en värdelös middagsgäst som hjälper till noll och ingenting, ursäkta att jag blir hopplöst tråkig.

Det är såklart väldigt trist att det blev såhär, men just nu har jag bara gått in i rollen som en levande kuvös år vår lilla flicka. Krisu var så otroligt orolig igår och det var lite jobbigt att se, men det är ju såklart hans så fruktansvärt efterlängtade och älskade lilla tjej som ligger där inne också. Ännu lite utmaningar i den här bebis-resan helt enkelt, men jag börjar vara rätt luttrad vid det här laget så nog ska vi klara det här också. Jag och lillasyster. <3