Idag känner jag att det börjar räcka. Jag är trött på det här. Trött på att vara fast i en kropp som inte är min kropp. En kropp som jag inte känner igen, som inte beter sig som den ska. Som inte orkar.
Jag har alltid varit van att orka. Att kunna. Att vilja.
Mitt normaltillstånd i hela mitt liv har varit att gå på händer, att kunna springa en mil i förbifarten om jag kommer på det eller att dra mig upp för klätterställningar. Jag ÄR min fysik. Min fysik är jag.
Idag hamnade jag in till sjukhuset igen. Orkar inte fundera på vilken mångte gång det här blev, och jag hade en timme senare fått konstaterat bihåleinflammation. Jag är trött, har svinont i hela ena sidan av ansiktet och började därtill blöda näsblod igen här nu på em. (Lyckades dock få stop på det själv.) Men ja, det här är inte jag. Att vara så otroligt fast i en kropp som går på konstant sparlåga, som har ett immunförsvar som är pressat att inte kunna hantera av någonting och att dessutom konstant oroa sig för vad allt detta gör med det som jag ju offrar allt för, det blir lite mycket.
Och ja, idag är en sån dag när jag väljer att skriva just offra. Det må låta lite hårt (eller egoistiskt kanske), men det är också sant. Det är förvisso jag som väljer att må såhär, att fortsätta med det här, men det är ju på bekostnad av att jag ”offrar min kropp” att kunna lyckas få den där efterlängtade bebin. Och idag blir därför också en sån dag när jag blandar ytlighet med trötthet, frustration och uppgivenhet, och jag googlar m i n a diamantringar. Jag har alltid sagt att det dagen den här barnkampen är förbi, den dagen vi äntligen lyckas – den dagen vill jag ha min tredje ring bredvid förlovning- och vigselringarna. En ytlig och löjlig grej kan tyckas, men det ligger så mycket mer i den där ringen än det rent materiella. Och idag, en dag när det bara är extra motigt, så tittar jag därför på gnistrande, blänkande ringar och tänker på den dagen jag får sätta den på mig.
För den dagen kommer det ju vara värt allt det här, det som nu bara suger.
Jaha hörni. En mindre peppad söndag.
Imorrn är det måndag och jag kan ju nog tänka att dessa veckor (två) som jag varit sjukskriven har behövts. Den här veckan är min sista vecka hemma, och även om jag tycker det känns dumt att ”må bra och gå hemma” så hoppas jag ju nog ändå att jag kunde slippa fler sjukhusvändor nu, Imorrn ska jag dock på lite provtagningar, dagens läkare (alltså inte gyn) ville kolla hur mina sänkor/värden riktigt ser ut, och sen är det även dropp plus ul. Så okej, tre vändor, men det är iaf inbokade grejer. Jag har även inskrivning hos barnmorskan på onsdag, men det känns mest som jag ska gå dit och ljuga. Efter allt det här på senaste plus att jag haft så jäkla ont i magen nu idag börjar det kännas som ett skämt att en liten parvel skulle ligga där inne och sprattla och må bra. Men ja, det är ju det vi ska utgå från och prata om då, så är ju bara att delta i teatern. (Haha, alltså jag är ju verkligen ett enda utropstecken av entusiasm här.)
Ha en trevlig avslutning på veckan. Poss
Idag är dom stora, diamanterna.
Senaste kommentarer