mariak

Sov jättedåligt. Dels för att det var upphackat, men också för att jag inte kom till ro. Varken hemma eller sen mitt i natten när jag kom ombord.

Kom fram. Åt frukost på ett hotell (allt annat är ju stängt den tiden) och promenerade sen i sakta takt mot Tyks-sjukhuset. Vädret har ju vart helt fantastiskt, klarblå himmel, sol och vindstilla, och jag lyssnade på någon låtlista på youtube. Det var fint fast jag var så nervös och låttexten till Fredrikssons ”Ännu doftar kärlek” var så bra tajmad till mitt sinne.

För ännu doftar kärlek, och hoppet blir till tro. Ännu blåser vindar, som stillar sig till ro.

Och jag önskar du finns kvar, när solen stiger. Och när natten blir till dag

Ja, sen kom jag fram och förvånade mig själv med att ta det formella med uppgiftslämnande på finska (den börjar bli allt mer bekväm trots allt) och så var det min tur.

Inte så mycket mer än hej och varsågod du får lägga dig här. Och så sa jag tyst att jag var väldigt nervös. Och la mig ner och blundade. Och han sa inget. Utan slog istället efter bara någon lång sekund på ljudet och vi kunde höra hur hjärtat slog. Och så vågade jag öppna ögonen och grät lite och han gav mig lite papper.

Allt såg bra ut (den sov mest dock) men ja, i övrigt en liten kut som såg ut precis som den skulle. <3

Sen fick jag honom att titta efter kön (fast han först sa att man inte kunde), men så tryckte o letade han ett tag och sen så såg han det mitt i allt (jag såg dock noll, fattade inte ens var vi skulle titta). Och nu har jag det nerskrivet på en lapp av läkaren och ikväll ska vi titta på den tillsammans. Herregud. En liten lapp som kommer göra det till en person. Något så enkelt blir något så stort.

Och som Fredriksson sjöng; ännu doftar kärlek, och hoppet blir till tro. För nu vågar jag kanske börja tro på det. Att det blir en ovanligt lycklig okotobermånad i år.

Bebis och hemlig lapp.