mariak

Det är som att pendla mellan hopp och förtvivlan. Eller plöja igenom sitt känsloregistret i 180. Ingen slags handbroms eller nån from av rim och reson, utan allt kommer, vare sig man bett om det eller ej.

Igårmorse var jag fullständigt nedslagen. Kände att nej, nu är det mensvärk på gång, det är kört. Det blir inget. Jag blev bara mer och mer nedslagen, övergick till håglös och bitter, för att sen – som i försvar inför vad som komma skulle (mens) börja bli likgiltig inför det hela. Till lunch var jag sådär ”jaja, det finns dom som kämpar mer, som hållit på längre. Det är bara att fortsätta.” Men mest var jag trött på allt.
Så vid typ fyra, när jag var ut med Vilma och Coco, kände jag plötsligt hur det ena bröstet spände. Och under alla mina fyra graviditeter (bara en som gått vägen dock) så har just brösten varit det som gjort att jag vetat. Minns så väl hur jag i september för över två år sen kom gående med Vilma i barnvagn och vi precis hade passerat kyrkan där vid allén, när jag kände hur det började spänna i bröstet. Och att jag visst. Där och då. Fast det varken var planerat eller jag hade räknat dagar. (Nu slutade ju den graviditeten med X och operation och att jag två borttagna äggledare senare är fast i det här ivf-träset. Men ändå. Det var den där spänningen i bröstet.) Tyvärr är allt vad spänningar borta idag, och jag har däremot en molande värk. Mensen lär komma runt onsdag om det är så, och nu får jag väl bara ta en dag i taget.

Vi har precis käkat frukost här hemma. K har förtjust pratat om hur stolt han är över V som hade kommit hem från dagis igår och berätta att hon pärlat tillsammans med sin kompis och entusiastisk avslutat med ”och jag blev klar först! jag vann!!”.

-Hon är verkligen min dotter, ler K lyckligt

Och ja-a, vad ska man annat säga än ”sådan far sådan dotter”? Haha.

Det ska väl dock tilläggas att vi haft flera diskussioner om just tävlingsinstinkt och hur viktigt det är att också kunna förlora och att vi måste lära Vilma det. Eller bara det att inte allt är en tävling (typ pärlplattor, hehe).

Samtidigt inser jag ju också att det troligtvis är en del av min (rätt starka) tävlingsinstinkt som gör att vi fortsätter med dessa ivf-behandlingar. Trots förlust på förlust så är det lite som att orka resa sig upp och komma igen. Att inte låta ett nederlag sitta kvar och göra att man inte orkar mer, utan att kunna lämna det som var dåligt och se framåt igen. Såklart lättare att skriva än att genomföra, men fram tills nu har det nog varit en rätt korrekt beskrivning av min inställning i den är processen. Men förstås: ibland är det bara skit och inte ett dugg hoppgivande.

Jahapp. En färgbekännelse i vår lite knäppa tävlingsfamilj. Här om kvällen rök en ljusstake i golv när V skulle försöka träffa en boll i huvudet på mig (hon missade huvudet, men prickade ljusstaken) och det är inte direkt det första som farit. För nåt år sen lyckades ju jag fullständigt krossa en lampa i taket när jag och K hade kommit igång med nån slags målskytte. Vi stod båda helt paffa efter att glaset yrt över hela rummet, men kunde inte heller låta bli att lite imponerat konstatera att jag verkligen fick till en fullträff, haha.

Ha en fin helg allihopa, PUSS!

Om att lyckas. Och inte ge upp.