mariak

Inatt drömde jag en så otroligt stark dröm. Ni vet en sån där att man tror att det är sant när man vaknar. Jag drömde att vi hade fått en bebisflicka. En liten, mjuk, len och luddig. Hon hade ljust fjunigt hår och hette Mathilda. Jag vet inte varifrån det kom, varken den starka drömmen eller att hon hette Mathilda, men det var väldigt fint och sen var det väldigt tråkigt när jag vaknade.

Imorrn är det UL. Jag går själv, bestämde mig att det blir bäst så. Kommer man med sin andra hälft så räknar alla ut att det är ett babyultraljud, och ja, det är det ju, men inte ett sånt som man skulle önska. Och eftersom vi bor som vi bor och människor pratar som dom pratar så känner jag att det är lättare att gå själv än slippa att det sprids att vi är gravida. När det ju är så jävla osant det kan bli och jag inte har lust att bli påmind om det här framöver för att nån ”hört ett roligt rykte”. (Och ja, nu gör jag mig själv till nån som människor skulle va intresserade av att prata om, hehe, men det är bara så Åland är, vare sig det är jag eller nån annan som är där.)
Men UL ja. Imorgon. Och det kommer bli bra. Det kommer att vara okej. Jag är okej.

Förresten kom Krisu hem ikväll! Vilma har väntat och längtat och räknat ner och studsat upp och ner av iver varje dag hon fått kryssa över ytterligare en dag på vår ”isi-kalender”. Det är så fint, att se hur mycket hon älskar honom – och såklart hur mycket han älskar henne. Dom är ett bra team, dom där två. <3

I bilen när vi var påväg efter henne så konstaterade hon även allt ivrigare att isi är världens starkaste isi.

-Han är SÅ stark mamma! Som Bamse!

-För han orkar ju till och med lyfta dig mamma!!

-Han är som att han ätit jättemycket dunderhonung!!!

Eh, är det bara jag som känner att jag nyss blev betraktad som en 250kilos flodhäst?

Ha en bra kväll, puss och kram!!