mariak

Idag

Jag skrev nyss ett mess i versaler till Krisu. ”JAG BLIR SÅ JÄVLA ARG OM KROPPEN BARA LURAR MIG!!!!” Eftersom jag är rätt långsam på att skriva mess (alltså vad är grejen med att jag och iphoneskärmar blir som en tant på gammalvärdens skrivmaskin i en högklassisk pekfingervalsen??) så orkade jag inte skriva någon förklaring innan. Inte heller blev det ju lättare för Krisu att hjälpa sin stackars fru när det kom ett stressat ”Älskling vi har takeoff precis nu!” tillbaka och direkt därpå ”Vad har hänt??”. Jag och min pekfingervals hann ju inte heller få iväg någon förklaring tillbaka innan han var utom täckning, så kan tänka mig att han sitter där i luften och har lite huvudbry, haha.

Nej men versalerna var och är befogade. Imorse åkte jag och tog ett nytt hcg-prov och fick svaret vid lunch: Det ökar.
För den som inte vet vad hcg är (eller beta-hcg för att vara korrekt) så anger det kort sagt halten av utsöndrade gravidhormoner i kroppen. Det ska ju då även såklart öka från dag till dag, i takt med att graviditeten framskrider. Vid utomkvedshavandeskap så ökar det tillexempel väldigt långsamt då det inte är en lyckad graviditet och vid en tvillinggraviditet kan det istället vara extra kraftigt. Ja, ni fattar. Just nu har då mitt ökat, och även helt normalt.

JAG BLIR LITE TOKIG AV SÅNT HÄR.

För ja, det finns tyvärr inte ett självklart likamedtecken mellan hcg-ökning och normal graviditet. Det kan tillexempel fortfarande öka efter missfall (dock inte i normal takt) och det kan ju också (som jag tyvärr är rädd för) öka bara för att hinnsäcken växer och kroppen tror att den är gravid. Som i att den lurar mig. Som i att jag är skengravid. Som i anledningen till mitt arga mess till Krisu.
Och som i det ju läkaren sa att den gjorde.

 

Men ändå. ÄNDÅ.

 

Och jag tänker på min kloka och bästa L som skrev att jag skulle vara snäll mot mig själv och tillåta mig själv att känna precis det jag vill känna utan att värdera vad som vore ”bäst” att känna. För det är inte vare sig det bästa eller förnuftigaste – men just nu vill jag bara få hoppas. Lite. (Eller mycket!) Försiktigt. Och bara ja, jag vill tänka att det kanske inte är över. Att det finns hopp. Att det kanskekanske kan få sluta på ett annat sätt ändå. Och att det är en fantastisk – om än oförnuftig – tanke att tänka.

 

 

 

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
stats