Delmål. Det är ju liksom som halva grejen med att nå sitt mål, det vet ju vem som helst som någonting öppnat en tidning. Vare sig det gäller att springa tjejmilen, få ett nytt jobb eller göra 10 övningar om dagen och få en platt mage sex veckor senare (i ett enda upploppande tvättbräde-tadaa då eller?, funderande jag när jag läste rubriken). Hursomhelst, delmål är viktigt. Punkt,
Jag har funderat på vilka mina delmål är för magen (är fortsatt lättare att tänka på det hela som att min (snart växande) mage är grejen med allt det här och inte det som finns där inuti). Mina delmål blir dock uppdelade i två, där den första delen faktiskt är avklarad. Här är de delmål som tillhör det, och som jag ju upprepat x antal gånger tidigare;
1. Sprutstart – check
2. Första UL, kolla att folliklarnan (äggen) växer och slemhinnan är tillräckligt tjock – check
3. Äggplock – check
4. Äggen befruktas – check
5. De befruktade äggen börjar celldelas – check
6. Äggen har tillräckligt god kvalitet, återföring bestäms – check
7. Återföring – check
Och slutligen – det som ju egentligen är målet på denna halva – det som är en vattendelare i sin avgörande betydelse och fram tills nyligen kändes ungefär lika lätt som att klappa månen;
Delmål 8. Graviditetstest – check
Ja, sen kommer då nästa del, och det här är ju lite som ny mark för mig. De delmål som jag dock haft och har är dessa:
1. Hcg-ökning- check
2. Första UL för att bekräfta graviditet – check men åt fel håll. Var ju sen dock inte graviditeten det var fel på utan läkaren.
3. UL för att se hjärtljud – check ( <3)
4. UL för att kontrollera att graviditeten gått vidare – check
5. KUB test i Åbo (och här är det som två steg, först att se att lillen överhuvudtaget fortfarande sprattlar på där inne och sen det andra att se att den mår bra rent hälsomässigt) –
6. Lyssna på hjärtljud hos BM –
7. Rutinultraljud –
8. Vecka 32 (efter det börjar lungor och annat vara så pass utvecklat att det förhoppningsvis ska gå bra) –
9. Vecka 34 (då behöver man förhoppningsvis inte åka bort och klarar sig från neonantal vård) –
10. Vecka 36 (mitt stora mål. Då kom Vilma och allt efter det är bara som en bonus) –
Och ja, nästa grej är då Åbo och KUB-test. För den som undrar hur NIPT mitt i allt blev KUB kan jag ju kort sammanfattat säga att Åbos läkare sa nej. (Jag blir irriterad bara jag tänker på det då själva orsaken är pengar och att jag skulle kosta 400euro mer för den finska sjukvården vilket de inte lägga ut. Som Krisu sa häromdagen; den lilla del socialist som fanns i honom innan vi påbörjade vår ivf-resa kan ses som tämligen utplånad efter allt det här. Så mycket vi själva fått ge och betala och så ytterst lite vi fått tillbaka eller fått hjälp med.)
Men ja, nu blir det KUB och det blir bra det med. Jag tänker mest på det som att igen få en chans att se om det faktiskt finns någon där inne med ett hjärta som pickar och kan ju såklart komma på minst fem olika anledningar till varför det inte skulle vara så. Efter det så kan ju då även komma på ytterligare tio olika anledningar till att det skulle vara något fel på den lilla, och såklart spelar ju alla medicinerna en stor roll i min oro. (Jag har väl dock lite andra farhågor än K som mest funderar på om den kommer ha tre armar eller två huvuden. (Och japp, jag tänker ju också en stilla tanke där: alltså hur upplever han riktigt ett ultraljud; som en enda grumlig massa och att där jag ser en bebis med ETT huvud, TVÅ armar och TVÅ ben så ser han lite rörliga grafiska mönster i svartvitt och är nöjd med att det är det vi tittar på.?))
Anyway – KUB på onsdag och jag åker nattbåten på tisdag så det innebär fyra dagar kvar. Fyra dagar där ju ALLT kan hända, men också fyra dagar som ingår i vecka 12. För japp, idag byter det och jag är nu inne på sista veckan i den här första delen!(!!) HELT knäppt, och jag varken vill eller vågar ta ut en seger ännu, men ojoj, såhär nära att känna att jag är redo att säga ”jag är gravid” har jag jag ju aldrig varit.
Idag kommer Ks föräldrar och det är ju lite roligt att sist vi såg var jag på besök till dem och hade då vad jag trodde var ett pågående missfall. (Det faktum att jag fick ett par väldigt fina örhängen av dem som för att lite symboliskt visa att de kände med mig o det vi gick igenom är ju lite roligt just nu, men tyvärr lämnas inga diamanter tillbaka som kommit i den här frökens ägo, haha. Tror ju dock dom är mer glada över ett eventuellt barnbarn än att ha blivit ett par örhängen fattigare. :)) Det blev ju iallafall en fantastisk vändning på den här sagan, och jag börjar tänka att vår resa antagligen kommer kunna kallas för en solskenshistoria bara det nu går vägen. <3
Ha en fin helg allihopa! På dagens schema står ugnsstädning, jobb, vila och hämta blommor! Igår började med tre timmars näsblod så idag är jag på betydligt piggare humör när man sluppit det. (Haha gud att man är osexighet definierat när man är nyvaken, håret på ända, helt ofixad och med gammalt smink under ögonen iklädd en gammal sov-tischa och med blodet rinnandes och fullt med äckliga papperstussar runt sig. Tänker att det nog måste vara äkta kärlek när Krisu ändå kommer och pussar på mig och försöker låta positiv.) Ta hand om er och njut av vädret.
Puss!
Det känns som jag är så snubblande nära att ha den känslan som är i bilderna. Att sitta där omsvept i värme. Att springa iland från det där som varit stort och farligt. Att nå tryggheten och känna sanden.
Heja heja lilla liten där inne. Heja vecka 12!
Senaste kommentarer