Vilma fick en blockflöjt av mommo. Min gamla, förvisso, men ändå. En b l o ck f l ö j t (Och nej, det är inte uttalat i sån där förtjust slå-ihop-händerna-och-tänka-stora-musikaliska-framtidsdrömmar-ton, utan mer i en bister det-här-blir-roliga-veckor-noooooooot-ton.) Hon hann ju redan per telefon spela några ivriga flöjttjut för mig, och ja, nu har vi då ackompanjemang dagligdags här hemma. Krisu tittade på mig ikväll när hon stod och plågade den stackars flöjten (eller var det sina föräldrar?) och bara ruskade på huvudet. Jag känner ju bara mest – vem fasen uppfann det här ofogs-instrumentet!?
Igår var förresten BM. Barnmorska.
Jag var faktiskt inte jättenervös, utan kände mig helt OK ändå. Krisu var inte nervös alls, men det är han ju heller sällan. (Kanske lika bra det, hade nog blivit helt ofungerande i vår familj just nu. Gäller ju förövrigt väldigt mycket med oss, att den ena är A och den andra B. Katt eller hund. Sött eller salt. Kunde kanske resultera i kaos, men absolut mesta tiden gör det att vi samsynkar otroligt bra istället. Man behöver ju liksom båda delar för det mesta.)
Hursomhelst.
Jag sa direkt att det nog är lika bra att vi lyssnar efter hjärtljuden direkt, för allt annat blir ju annars oviktigt, och ja, då gjorde vi det. Och visst var dom där, snabba hjärtslag som kom från vår lilla mini. Och Krisu nöp mig lite i tårna och jag tittade mest på magen och kände hur fint det var att återigen få konstatera och höra att det faktiskt var sant, att hon ligger där inne. Där inne ligger vår lilla. <3
Sen pratade vi lite om annat gravidrelaterat, men det mesta kändes som det var väldigt långt fram (förlossning är ju ett ljusår bort liksom). Dock pratande vi om att jag får ont i magen rätt ofta, och ja, jag vet inte, men jag blir lite orolig (såklart). Nej men hon sa att det efter vecka tolv inte ska kännas så mycket mer när livmodern växer, men jag tycker ju det blir bara värre och värre. Det som gör att jag blir lite fundersam är ju även att jag kanske inte vart helt tydlig med vilket otroligt stilla liv jag lever. Vet att jag tänkte på det häromveckan när jag träffade en gravid kompis och hon tog några glada hoppas-steg mot mig, och hur jag tänkte att gud vad det såg härligt ut men GUD att jag aldrig hade kunnat göra det. Något så enkelt som ett par hoppsa-steg och som blir så tydligt i hur jag verkligen gör n a d a. Jag tränar inte. Jag bär inget. Jag springer inte ett steg. (Jag skyndar inte ens på stegen.) Jag hoppar inte. Jag går inte onödigt i trappor. Jag går inte någon längre sträcka överhuvudtaget. Och det här gör jag ju inte bara för att det är något jag fått för mig, utan för att jag helt enkelt får så pass ont/kramp i magen att jag måste sätta mig ner. Är det verkligen normalt? Jag hoppas ju det(!!), men funderar ändå om jag ska begära ett extra UL för att se att den där förbaskade livmoderhalstappen inte börjat krångla den här graviditeten också. (Damn you cervix.)
Annars så känner jag mig gravid. Brösten växer på och jag känner ju av magen varje dag. Idag blev jag tvungen att sitta ner hela den sista lektionen då jag bara inte kunde stå upp för att det började ta så ont. Som tur var har jag otroligt snälla elever, men det var ju inte helt optimalt att ha träslöjd och jag sitter på en pall i 45 minuter. (Hjälpsam lärare där.) Nu har vi bara vilat hela em och kväll och det känns lite bättre inför en ny dag imorrn. Och hey, bara 6v till sommarlov!
Nu ska jag börja läsa för V, hon har haft städning här i sitt rum (brås på mami, hehe) och har nu förklarat att det är väldigt viktigt att jag ställer tillbaka boken i bokhyllan efter att vi läst ”för annars oredar du ner när jag har städat det så fint”. Haha.
Avslutar med att dela en bild från en biologibok för lågstadiet version äldre upplaga. Så många frågor: Vem, hur, whyy?! (Eller kanske framförallt: detta käcka leende när man har ett bebishuvud mellan benen. Alltså, HUH??)
Frågorna är så många.
Senaste kommentarer