mariak

Jag står och sveper lite mediciner när K passerar mig och konstaterar:

– Mamma, you’ve looked better.

Ordagrannt. Och ja, det är faktiskt ett krasst och torrt konstaterande, jag ser sjukt sliten ut. Tänker att det just nu förstärks lite på grund av att sminket flyttat sig några millimeter neråt jämfört med när det sattes dit imorse (och det är banne mig hopplöst vad dom där millimetrarna gör skillnad, från pigg till panda över en jobbdag liksom) men överlag; j ä t t e s l i t e n. Trött i kropp och knopp. Och så en stor middag på det som ju inte gjorde lojheten mindre påtaglig direkt.

Var på dropp idag igen. (Och lite blodprover också för den delen.) Allt gick i alla fall bra, jag börjar känna mig som stammis där i min stol efter den senaste tiden. Dock fick jag några provresultat direkt, och värdet på mina vita blodkroppar har plötsligt skjutit i höjden från ingenstans. Även sjuksystern var lite förvånad, för som hon sa – jag verkar inte vara sjuk (hon var ju däremot snäll nog att inte använda Krisus replik gällande mitt utseende, haha). Men nej, jag har inte vart sjuk och jag känner mig inte sjuk. Trött ja, men inte flunsig. Eller febrig. Eller ont i halsen.
Tyvärr är det heller inte ett värde som man kan ta ner med en kryddad medicincocktail eller lite nålar, utan det är bara kroppen själv som repar det där. Känns lite sådär inför imorrn, men kan verkligen inte påverka det mer än jag gör just nu (och jag har ju trots allt pumpat ut 500ml intralipid i blodet senaste tre dagarna plus diverse annat jag tar morgon och kväll) så bara att hoppas och hoppas att det nu inte ska ge bakslag.

Faktum är ju även att jag inte har fått en enda uppdatering gällande äggen. Vet att dag två var det sex stycken kvar. Men efter det – nada. Tänker att dom bara m å s t e vara kvar. Eller ett i alla fall. Ett enda lite ynka (guld)ägg.

Och ja.
Imorgon.
Imorgon är dagen D.
Dagen som det gäller.

ET. Embryo Transfer.

Dagen som jag ju väntat på men som nu känns så abstrakt trots att jag ju ser såväl mina båtbiljetter ligga i mailen, min tid till kliniken stå inskriven i kalender med rosa tusch, min planering till morgondagens vikarie vara skickad som att jag nu bara är ett par timmar från att gå och lägga mig – och därmed säga hejdå till idag, sista dagen innan THE day.

Jag vet inte, Det är inte så mycket kvar att göra. Förutom att tänka positivt och ställa klockan rätt.

Wish me luck.

 Bild som pappa fotade häromdagen. Och som på något sätt är talande för detta nu – en tyst och stilla väntan.