mariak

Jag har inte kommit mig för att skriva. Tiden har rusat iväg och jag kan tycka att det är svårt att sammanfatta avslutet – och också den stora början – i ett enda inlägg. Men ja, nu är han här. Efter all väntan och längtan. Vår William. <3

10 Oktober

Jag vaknade av att det kändes som en lite större flytning. Hade dock haft det flera gånger innan, så drog inte på för stora växlar. Gick upp. Kissade. Tyckte mig ana lite blod på pappret och insåg väl då att jo, nåt kanske ändå är på gång. Hade dock inga känningar överhuvudtaget så tog en handduk med till sängen och gick och la mig igen. För att två minuter senare känna hur det rann till lite. Jag knip-joggade till badrummet och hann precis in i duschen innan det sa ”swosch” och vattnet gick.
Alltså: Vattnet gick.
Alltså: Det var på riktigt.
Alltså: Vi var plötsligt där. Vid förlossningen. Vid målet.

Väckte K. ”Älskling, jag vill bara väcka dig och förvarna om att vi kanske får lämna V lite tidigare idag. Och att du kanske borde gå upp så du hinner äta morgonmål. För vi ska nog föda snart.”

Lämnade V till dagis. Hade då lättare värkar. Inget som jag fick flåsa mig igenom dock.

Kom till sjukhuset, 3cm öppen. Hon vispade runt lite med fingret där inne och det gjorde ju sitt. Värkarna blev med ens rejält mycket mer smärtsamma och jag började ha lite svårt att vara. Hängde över sängen. Stod på alla fyra. Andades. Var arg på K.
Det märkliga är hur jag inte alls längre tänkte på allt som jag innan oroat mig över gällande förlossning. Att (för)blöda. Att något skulle gå fel. Att något skulle vara fel. Nu var allt bara väldigt självklart. Sådär som det ju är när den här urkraften sätter igång, när kroppen bestämmer sig för att föda. Det är inte längre du själv som bestämmer, utan du är bara medpassagerare och får försöka göra det bästa för att 1) underlätta processen för din kropp och bebis, 2) överleva smärtan.

Vid 5cm gav jag upp rent smärtmässigt. Jag hade Så. jävla. Ont. Där och då fanns inga tankar på någonting annat, varken omgivning, K – eller ens han – min bebis. Jag gav efter för min nålskräck (det gick ju på typ två sekunder i en tjusig vänder-kappan-efter-vinden-effekt, ”Jag ändrar mig och jag vill ha den NUUU!!!!!!”) och tog epidural för att sen, efter att den till slut började verka, kunna komma tillbaka till nuet.
Hann däremellan äta en macka (kom på att jag var hungrig så K fick gå och laga) och under den tiden öppnade jag mig från 5 till 10cm. Det var absolut bästa delen av hela förlossningen! Jag var social, på bra humör, peppad att fortsätta det hela (innan bad jag flera gånger om att få gå därifrån) och med ny energi från smörgås och saft.
Sen började avslutningen: krystningsfasen. Jag vet att alla upplever allt olika, och jag minns själv inte att jag upplevde det såå hemskt med V, men kan vi inte ändå bara enas om att barnafödandet är någon slags test av ens överlevnadsinstinkt. Stunden när huvudet står i spjärn, när man bokstavligt talat håller på att gå sönder där nere och känner hur det brinner i fiffi. Att man då – i allt detta – ska förväntas fokusera, prestera och hålla ihop, det är bara helt otroligt (och typ ofattbart). Och ändå görs det ju varje dag. Varje timme. Världen över.
Kvinnokroppen alltså. <3

Sen var han plötsligt ute. Med ett skrik. Och han låg där mellan mina ben och sen lyfte dom upp honom och då var det bara så självklart och bra alltihop. Att det var han. Vår bebis. Vår William.

2 November

Nu har det gått tre veckor och vi har lärt känna varandra lite mer. Jag märker ju en ganska stor skillnad mot att det är vårt andra barn, mycket går av sig självt och jag är betydligt mer säker i min mammaroll. Vilma hade det ganska tufft i början, det var en stor omställning att få ett syskon och framförallt i att hon skulle hitta sin roll som storasyster. Hur hon förväntades vara, vad hon förväntades göra eller hur HON förväntade sig att vi skulle vara. Ett par veckor av prövande och känna-sig-för. Tack och lov sov William mesta tiden, så jag och K kunde verkligen ge henne den tid hon behöva, och nu börjar det vara mycket bättre. Hon har aldrig tagit ut något på William, utan där har det bara varit pussar och kramar, men i början kändes de inte helt naturliga. Mer som att hon gjorde det för att hon ”förväntades” göra det, men nu är det mer genuint. <3

Jag vet inte. Det känns som nyss som det här började, Först resan ner till Aten förra hösten. Hur jag o K i början på januari satt pratade om det nya året. Vi var i Dubai över nyår och det var på något sätt lättare att därifrån se på allt här hemma med lite distans. Vi reflekterade över hur vi skulle förhålla oss till fler misslyckanden (iom att det låg så mycket mer ansträngning, engagemang, energi från mig och även pengar bakom).
Väntan på mensen i slutet av februari. Sprutstarten när den kom. Äggplocket som nästan inte blev av för att jag tog en spruta fel, Återföringen. Hur jag körde hem från Uppsala den där eftermiddagen. Använde hela min tankekraft för att riktgt omsluta det där ägget. Ge det min kärlek och motivation.
Och så det positiva testet. Följt av oro. Blödningar. Oro som nästan åt upp mig. Blod som gjorde att jag var säker på att allt var förbi. Ultraljudet i v 6 där han sa att det inte fanns något.

Och så ultraljudet i vecka 7+5 när jag förväntade mig att få boka tid för skrapning men det istället fanns ett litet hjärta som slog. En bebis som levde där inne.

Nu är resan slutligen över.

Du är här.