mariak

Augusti

Vecka 31 och lillasyster är ännu på insidan. Nu börjar det ju faktiskt vara ett faktum – jag är gravid och hon kommer troligtvis att komma ut mer eller mindre normalstor.

Det är ändå så märkligt det där, att jag fortfarande kan ha lite svårt att relatera till att hon faktiskt ska komma. Inte så att vi förnekar det eller väljer att inte prata om henne – herregud, Vilma funderar, planerar och diskuterar lillasysters förehavanden (både i magen och sen efter att hon kommit ut) minst tio gånger om dagen. Och vi har ju även köpt det mesta i babyväg. Vagnen är klar. Jag har kommit till ro med tanken på att föda själv om Krisu råkar vara borta. (Dom har väldigt många bortamatcher där i slutet, runt v 36-39 typ, men är det så att han är borta så är det bara så. Sanningen är att jag kommer tyvärr inte vända mig allt för mycket till honom under den här förlossningen ändå utan snarare lägga hela mig själv i händerna på läkarna och barnmorskorna. Jag vill vara omgiven av kompetens, läkarvård och ögon på de som besitter erfarenhet av förlossningar och vad som är normalt/icke normalt.)

Men ja, ändå så är det som att jag inte riiiktigt är helt med i det här att vi ska ha en liten bebis här hemma inom en (rätt snar dessutom) framtid. Jag märker hur jag tvärtom kan komma på mig själv att typ gå runt och avtacka den här graviditeten, som att ”tack min kära lilla kropp för att du blev gravid och för att du lyckades”. Mer som att DET är grejen liksom – att jag blev och har varit gravid. Inte att det ju nog oftast även följer något nytt efter att graviditeten är över..

Kan även tänka att vi överlag inte riktigt är på det klara här hemma med vad en bebis innebär, utan mer tänker att just nu är vårt liv lite på paus (pga hur jag har levt under det senaste halvåret med att inte kunna göra något fysiskt och den oro som även var väldigt påtaglig då tidigare) men som att det nu mer är en nedräkning till att återgå till vårt normala liv igen. Den här lilla bebisen som ju då ska finnas i vår vardag, hon förväntas på något sätt acklimatisera sig till vårt vanlig liv – inte tvärtom, att VI skulle få ett nytt bebisliv efter det här. Inte att vi förnekar henne, mer bara att vi har glömt(?) hur det är att ha en bebis. Krisu åker tex iväg på två olika golfresor månaden efter att hon kommit och jag konstaterade enbart glatt att ”men det blir väl jätteroligt för dig!” när han frågade. Att det skulle finnas någon svårighet i att ha Vilma och en bebis existerar som inte. Samma sak häromdagen, Krisus föräldrar ringde och sa att det går en Pippi Långstrump teater i Helsingfors i höst som kunde vara rolig för Vilma. K tyckte att det lät jättebra (det är det ju!) och bokade in oss allihop den 28 november. Att lillasyster då är en månad och kanske inte kommer hänga med alltför mycket i en 2,5h lång pippi-föreställning blev som på nåt sätt bortglömt.. haha.
Nåväl, jag får väl gå ut om det inte funkar. Och samma gällande allt annat också såklart – vi får väl lära oss vartefter bara. 🙂

 

 

Imorrn ska jag på en extra tillväxtkontroll. Från att jag legat i överkant tyckte dom nu att magen hade växt för lite. Så imorgon är det ny mätning och är dom inte nöjda då heller blir det ett extra ultraljud för att se hur det står till där inne.
Var på ett ultraljud i förra veckan också faktiskt (och även veckan innan det), men då gör dom bara vaginalt och ser på tappen att den håller sig bra – vilket den gör (!!) – och därför ser man inte nåt av henne. Eller ja, lite av toppen på huvudet då, för nu ligger hon redo att komma ut och har gjort så ett tag.

 

 

Ha en fin vecka, en av de sista sommarveckorna såhär i slutet på augusti. Knäppt för mig, då det sen är höst på riktigt – och i höst så kommer ju lillasyster. <3

 

Puss!

 

 

 

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
stats