Till Soffe och Josse som fick mig att ta tag i bloggandet:
Så ses vi då igen, blogginläggssidan och jag. I nytt forum dessutom.
Jag har ju min gamla blogg. Men jag vet inte, det är så länge sedan jag skrev där, och det tillhör liksom en annan tid. (Det där lät ju lite överdrivet dramatiskt, men ja, det har helt enkelt gått några år sedan jag skrev där senast.) Så därför börjar jag en ny istället. Den här. Här och nu.
Sen skulle jag ju nu göra den lite fin och personlig och krånglade med att ladda upp en bild på mig (och halva Krisu) men nu vete fasen vart den bilden har tagit vägen. Uppladdad blev den, för grönt och fint stod det ”Uppladdning lyckades”, men inte sjutton kom den ju på min sida sen, så nu är vi väl ute och poserar glatt nån annanstans på den här hemsidan.
Men ja! Jag tänkte ju mest lite att jag här skulle ventilera mina känslor (eller bara raka konstateranden) i mitt pågående ivf:ande då. Vårt nästa försök ska nämligen börja precis nu här i dagarna, bara den där mensen skulle behaga att dyka upp. (I vanlig ordning då lyser den ju med sin frånvaro när den önskas och tvärtom).
Vad ska man säga. Åttonde gången gillt. Tråkigt luttrade inom denna ”verksamhet” och med fler erfarenheter än jag väl tycker att vi skulle vara värda och vad som borde vara rättvist. Nu går vi då i alla fall in med betydligt mer mediciner osv,, så nåt ska väl vara nytt och kunna ge lite nytt hopp. Dessutom har jag ju då vart ner till Aten och kollat fler värden i min kropp än det är möjligt att göra i varken Finland eller Sverige (eller i Grekland heller för den delen, analyserna gör ju i Chicago).
Plus att jag då gjorde en väldigt ordentlig besiktning av min fiffi där nere i Aten genom en lite mer noggrann hysteroskopi än vad som görs här hemma. Allt såg mycket fint ut därinne och jag fick ju dessutom hela fiffi-inspektionen inspelad på film och nerladdad på en cd som nu ligger här hemma i ett skåp. (Känns lite oklart om jag någonsin kommer se på den dock, den där spontana ”åh, IKVÄLL är verkligen den perfekta fiffi-tittar-kvällen”- känslan har än så länge inte infunnit sig. Wonder WHY!? heheh)
Nå, snart ska väl mensen vara här och då är är vi igång! Jag som alltid varit panikartat nålrädd får nu bara slå på överdriven positivism och säga HEJ HOPP för att mina sönderstucka armar (tar dropp upp mot 1 ggr vecka och jag har ju redan börjat få ärrbildning i ådrorna, tack för deeet) snart ska få matcha min mage som brukar bli lagom fylld av blåa, fula blåmärken av alla sprutor som ska tas. Den här gången blir det dessutom fler, men som tur är har jag Vilma som är världens bästa assisterande sjuksköterska här hemma. Medan jag sticker står hon beredd med ett papper för att torka eventuellt blod, och så klappar hon mig på armen och säger att jag ”mamma du är duktig” och att ”jo man måste bara ta dom här om det ska bli nån bebis”.
Älskade unge vad du hunnit bli stor och klok.
Ha en fin dag alla!
Senaste kommentarer