Jag och Krisu har barnsemester den här veckan. Eller barnfria dagar. (Barnlösa kanske?) Vilma är med mommo i skärgården och har sommarlovskänsla deluxe – så som det nästan bara kan bli på ett riktigt litet ställe där det man gör (för att det är det enda man kan göra men på ett bra sätt) är att vara ute, gå på bergen, gå till butiken och köpa glass (den enda butiken som finns), gå ner till bryggan eller stranden och vara på skolgården och gunga.
Själv vet jag inte alls om jag lyckats ta tillvara på dessa dagar lika bra. Borde ju ha gjort allt sånt som är lättare att göra utan att ha en fyraåring med sig och bara passat på att boka in massa sociala fika-stunder, men jag har vart sådär kolsyreavslagen. Tror det är lite vädret som gör det men också det faktum att man är ovan med såhär stillsamma dagar. Igår var vi iallafall ut och åt på tumanhand jag och Krisu. Eftersom han hade match och jag är gravid så var vi dock båda (nästan) alkoholfria, och nu låter det här väldigt dumt, men nog är det ju bra mycket mysigare att sitta en långmiddag när man dricker lite vin till. Det blir som lite festligare på nåt sätt. En lättöl och ett glas vatten tillförde i vart fall inte den där extrakänsla för oss, så vi skippade den tredje rätten och for hem istället. Lika mysigt det. 🙂
Idag var jag för övrigt och ”slängde” mina sprutor. Man slänger inte nålar/sprutor i vanliga soporna utan det lämnas in till ex apoteket. Det var lite märkligt sen när jag såg dom ligga där i skålen. Varje nål och varje spruta har ju alla representerat ett stick, en dag, en medicinering, en hormonbehandling. Så många minnen, även fast jag förstås såklart inte minns dom alla var för sig. Jag inser hur lång väg det varit och hur knäppt det är att det förhoppningsvis nu lyckats och går vägen. Är det inte bara väldigt märkligt hur lite vi kan sia om framtiden? Hur mycket av det vi gör egentligen är sånt som vi gör för att vi hoppas och tror, inte för att vi vet. Hade jag vetat att den här högen med nålar (och alla de gånger jag suttit med droppslang) skulle resulterat i lillasyster, då hade jag ju aldrig tvekat. Men när man inte vet, då kommer ju också tvivlet. Ser man bara den där högen, vet man bara om sina tidigare misslyckanden, hur ska man då vara säker på att det är värt att fortsätta? För mig hann det där tvivlet aldrig riktigt komma ikapp, men jag vet ju att antagligen hade hunnit göra det om vi misslyckats några gånger till. Och jag vet ju att det för många andra hinner komma tidigare.
Min poäng? Jag vill mest bara visa att det går att lyckas. Ge lite tro till någon som inte är där än. Fast den där högen ibland börjar vara högre än hoppet så händer sedan plötsligt det där som man väntat på.
Jag minns ju såklart inte alla nålstick. Inte heller minns jag varje behandling eller varje äggplock. Inte alls varje telefonsamtal eller alla dom jag träffat från dag 1. Men vissa minnen är starkare än andra, och dessa innehåller nästan alltid människor som på ett oväntat sätt visat en väldig värme eller förståelse. Som har gett hopp och anledning att tro. Och jag hoppas jag kan vara så för nån annan.
Ett exempel är då jag första gången ringde till Grekland. Det var en kvinnlig sköterska som svarade och på något sätt så lyckades hon både bekräfta att vägen redan varit lång men också att det snarare handlade om vägskäl, inte avslut. En enkel mening, men med en värme i rösten och på något sätt väldigt förstående. Jag berättade om mina sju tidigare resultatlösa försök och minns så bra rädslan för att det skulle komma ett ”jaha, det låter inte så bra”, men hon sa bara ”Maria, dom som kontaktar oss gör inte det som ett förstahandsval. Vi finns för att hjälpa när man inte längre vet vem man borde vända sig till.” Kanske en försäljningsgrej, vad vet jag egentligen, men där och då var det precis vad jag behövde höra.
Och ja, jag hoppas att vår solskenshistoria ger hopp till någon annan. <3
Hörni, hoppas er vecka börjat bra! Jag ska nu ta mig ut för lite frisk luft med Coco, vi går som tur är lika långsamt båda två, så det går väldigt bra. Får ibland stanna för sd och det blir såklart inga långa rundor, men ändå – jag promenerar och rör mig. Yey på det!
Puss och kram!
Gårdagens middag och en skål med nålar och hopp. Borde gissningsvis vara närmare 300 stycken där i. Min spruträdsla har fått sig en ordentligt kbt-omgång kan man säga. 😀
Senaste kommentarer