Dr D. Så heter han, min immunologiska läkare nere i Aten. Eller ja, han heter väl inte Dr D, utan egentligen Dr Dimitri. Men han kallas Dr D av alla, Som någon slags påhittad (och mytomspunnen) karaktär. Jag vet ju egentligen inte ännu om han är svaret på problemet, om han och hans immunsupport under våra behandlingar kommer göra att det lyckas, men jag måste ju hoppas. Det faktum att han går under epitetet Dr D gör ju även att man förväntar sig något utöver det extra, som att det måste finnas en orsak till att man får ett sådant smeknamn.. Sen har han varit väldigt trevlig också, och det gör ju sitt. (Lite gubbsnygg var han också för den delen, lång, brunbränd och lite rufsigt hår. Jag hade även lustigt åt det faktum att vi snart skulle ha intimkontakt då när jag satt och gick igenom mina journaler med honom strax innan op., och jag funderade på om han som regel kom ihåg sina patienter för hur deras ansikte eller hur deras fiffi såg ut. Han ägnade ju trots allt betydligt mer tid till att undersöka min fiffi än att titta på mitt ansikte, kan tyckas.)
Dr D tyckte i alla fall att mina senaste blodprovssvar som jag skickade till honom igår såg bra ut. För mig säger dessa provsvar i princip ingenting, förutom att jag ju kan se att vissa av mina värden har förändrats. Kunde även se att värdet för ”sjukdom i kroppen” gick upp då efter min cykeltur, så nu är det lugna gatan som gäller här. Inga fler sådana ansträningar, och förhoppningsvis är det värdet nu nere igen.
Idag väntar fotbollsmatch. Som åskådare då, inte deltagare. Jag måste ju dock säga att jag faktiskt gillar fotboll, och nu när vi var nere i Dubai hittade jag och K en boll på en tom mini-fotbollsplan en bit bort på stranden. En intensiv match (givetvis hade ju K att antal handikapp så att jag skulle ha en chans), och som vanligt hade jag ont efteråt. Jag var mest nöjd ändå med att jag lyckades få en ordentlig och synlig smäll på honom också, är ju som lite orättvisa storleksförhållanden annars när vi tävlar mot varann.
Kommer ju bli intressant att se hur V tar det här med tävlingsinstinkt, är rädd för att vi nog måste börja tona ner det här ”inget utom vinna räknas” då det redan nu är heelt hopplöst att spela Tjuv och polis mot henne om hon ligger under. Man kan säga att hon går från en trevlig familjespelsstund till att vägra ge ifrån sig tärningen och öppet fuska tills hon har tillräckligt många tjuvar för att nästa ska få fortsätta. Givetvis avslutar hon även sin tärningskastarsession med ett förtjust och skadeglatt ”Titta mamma! Jag har FEM tjuvar och du har två.. Och jag är bara treeeee år!” (Viktigt att trycka ner motståndaren lite extra där i slutet.)
Hoj hopp! ha en fin söndag! Puss!
Queen V
Senaste kommentarer