Det strukturella

Jag var faktiskt inte jättejätteorolig. Såklart lite, och såklart hann jag säga till Krisu minst femton gånger att jag inte alls känner mig gravid (han menade att det blivit inflation i mina negg-preggo-uttalanden och att han därför inte ens längre orkade svara, hmpf). Men ändå, det var överkomligt och jag utgick från det bästa och inte det värsta.

Och där låg hon sen. Inne i min mage. Min mage. Och hon var helt perfekt i storlek (till och med någon dag större sett till mina veckor) och allt var bra och hjärtat slog på och vi var väldigt glada.

Krisu hade ju fått för sig att det kanske kunde vara en pojke ändå, men ja, det var det ju inte. Utan där var ju vår lilla lillasyster. <3

Vilma har ikväll pussat och pratat (och skrikit) till henne där inne. För att sedan skeptiskt ifrågasätta sin blivande lillasysters hörsel då svar uteblev,  ”Hör hon inget eller? Alltså är hon lite döv?” Men mest är hon ända bara väldigt väldigt stolt och förälskad i sin lilla bebis.

161 dagar kvar hörni, det är ju typ som ingeting! Hehe