Vet inte riktigt om jag borde skratta eller gråta över gårdagen och hur allt blev. En blandning kanske, för allt känns bara helt hopplöst dråpligt. Det var dock inte speciellt kul, varken då eller nu.
Jag trodde ju då att gårdagen som började med blod och en känslomässig berg-och-dal-bana skulle avslutas betydligt lugnare, men så blev det inte. Skulle hämta V vid två, och precis när jag reser mig för att gå så känner jag att jag börjar blöda näsblod. ”Meh, vad tusan?” tänkte jag. V är dock så otroligt noga med att jag kommer prick när jag lovat, så jag tryckte upp lite papperstussar i näsan och tänkte att det skulle avta under tiden jag gick till dagis (små tussar som inte syntes, då ännu hade jag lite stolthet kvar i min näsblodighet, haha). På dagis kände jag att det inte alls avtog utan att det snarare verkade börja rinna mer, och jag lyckades övertala V om att skynda hem ”för mamma måste byta sina nästussar, bråttom bråttom”.
Och ja ni, efter det här gick det väl mest bara utför. Jag vet inte riktgt hur eller när, men det som började som ett någorlunda normalt näsblod (jag har dock nästan aldrig näsblod så har inte så mycket att jämföra med) hade efter en timme (EN timme) börjat bli mest frustrerande. Nu hade jag övergått till att ligga på rygg, eftersom stod eller satt jag så rann det liksom över mig/golv/möbler. Dessutom hade jag fått för mig att man skulle liga på egg för att stoppa det.
Två och en halv timme senare började jag bli lite smått fundersam, HUR länge skulle det hålla på riktigt? Här bestämde jag mig för att ringa sjukvårdsupplysningen, och dom meddelade ju att min ligga-på-golvet-teknik var HELT FEL. Nu blev det att sitta upprätt och trycka på näsroten. Eftersom det ju bara fortsatte att rinna satte jag mig i duschen för att åtminstone kunna spola bort blodet sen. Efter tre timmar och oförändrat läge kom äntligen K hem (Jag hade faktiskt börjat bli lite stressad, dels så blödde jag ju en hel del, och dels kunde jag inte ta mig någonstans. då det rann konstant. Tack och lov var Vilma otroligt duktig och underhöll sig själv under den här tiden.) Well, nu blev det mer handling och mindre sitta och trycka på näsan i hopp om förändring. Han blev nog lite skärrad över att hitta en nerblodad fru i en nerblodad dusch, och V blev direkt ivägskickade till bästa J och E och sen kontaktade vi sjukhuset igen. Nu hade det gått 4 timmar och dom tyckte det var dags att komma in. Så ja, det som var tänkt att bli en vilsosam eftermiddag hemma hade nu övergått till att bli inlagd på akuten. Efter FEM timmar fick dom till slut stop på det, och det var efter att dom satte in en slags ”svamp” med koagulerande medicin på. Alltså jag vet inte som sagt inte om man ska skratta eller gråta över det här, det var verkligen helt sjukt och i slutet blev det rätt jobbigt när jag plötsligt höll på att svimma och fick väldigt lågt blodtryck. Tror det var en kombination av en lång dag och ett lite väl utdraget näsblödande, men voi huhuh. Annat kan man ju inte säga.
Jag hade ju velat skriva slutet gott allting gott nu, men som avslut på den här sjuka historien så skulle jag då idag in till sjukhuset för att ta bort den där ”svampgrejen” ur näsan. Tror ni inte att den i princip luckrats upp, och det slutar med att en läkare får sitta och gräva med en jättepincett ända inne i näsbotten (japp, precis lika obehagligt och overkligt som det låter) och pilla t bit för bit. Eftersom jag vägrade någon slags bedövning (tar inget som kan utgöra en risk för graviditeten även om han sa att det skulle vara okej) så var det en halvtimme av total panik, hjärtklappning i 200 och känsla av att någon grävde inne i huvudet på en. Ja fy fasen, det var inte vad jag trodde när jag brumma iväg till sjukhuset för att äntligen bli av med min ”svamp”.
Självklart blir jag ju att tänka på om det här kan ha påverkat graviditeten, men jag försöker hålla mig positiv och tänka att det inte är någon fara. Att näsblod och blod från livmodern inte direkt har någon koppling, och att det inte kan påverka varann. När jag låg där och hyperventilerande idag kände jag ju samma, hur nyttigt är det att bli såhär pass uppjagad, men jag hade ju helt enkelt inte några val och har väl inte riktigt hört att rädsla eller panik orsakar missfall.
Nu ska jag sannerligen hoppas att dagens avslut om att det kommer bli en lugn familjekväll här hemma stämmer bättre än igår, och det tänkta 35-års kalaset som jag skulle på ikväll blir därmed tyvärr inställt för min del. Både jag och min näsa behöver vila lite, hehe.
Ha en fin lördag! <3
Lite skakig efter dagens näsingrepp. Huää.
Senaste kommentarer