mariak

Var som vanligt upp på toaletten inatt (går som regel mellan 2-3 gånger, helt hopplöst då jag sen inte kan somna om efter den där andra eller tredje gången). Och ja, den här natten blev det verkligen inte aktuellt med att hitta sovro igen då jag märkte att jag blödde. Även om jag börjar ha haft så pass många blödningar nu att jag ju borde ha vänt mig så går det snarare åt andra hållet – jag får bara mer och mer panik då det ju även hela tiden gått längre i graviditeten.
Som i natt. En kristallklar tystnad, en panik som yttrar sig i ett extremt behärskat lugn och en andning som kanske först låter normal men som egentligen är sådär ansträngt normal. Som när man badat på sommaren. Man ligger där på en klippa insvept i en lite för liten handduk och känner värmen från bergen under sig men kroppen är nerkyld från det ännu kalla juni-vattnet och håret är blött och droppar isdroppar ner för ryggen. Man huttrar så tänderna skakar men försöker andas med lugna andetag för att lura kroppen att komma ner i varv, att få upp värmen fortare.
Så blir min andning. Inte huttrig, men sådär tillrättalagt lugn. Som att jag vill lura den för att inte tankarna ska skena iväg till farliga platser med hemska utgångar.

Klockan sex steg jag upp.
Duschade.
Kissade.
Mer blod. Mycket blod.
Mer behärskad andning.
Bestämde mig för att nu åker jag in, det här ser inte normalt ut och framförallt inte bra ut och tanken på att gå i två veckor till utan att veta vad som händer kändes inte aktuell.

Väl där så gav dom mig först en jourtid kl två, och jag for hem igen efter ett blodprov som ändå skulle tas. Hann enbart innanför dörren när dom ringde och sa att det kommit en lucka och att jag kunde komma in omgående. Och så var jag tillbaka och så var det min tur. Och jag låg där. Och vi hade ul-skärmen bortvänd för att jag ville inte se direkt och aldrig har jag väl studerat någon annan ansiktsuttryck så noggrant. Och så säger hon att det ser bra ut. Och att det är ett hjärta som slår.

Man kunde inte hitta orsak till blödningen men jag har nu haft en arg man här hemma som har förklarat att mitt enda jobb just nu är att ta det lugnt, och han vill inte höra talas om vare sig städning eller utomhusfixande eller nåt annat av mina projekt. Jag får välja mellan soffan eller sängen eller fåtöljen. Bok eller serie. Varsågod. Inga förhandlingsmöjligheter.

Och så får det bli och så ska de bli. Inte för att någon kan säga att den här blödningen ÄR på grund av mitt donande här hemma igår, men det är ju oerhört dumt att ens sätta sig i en sån situation att man behöver fundera. Och jag är långt borta från att känna mig lugn som filbunke och tänka ett förnöjt ”dåså, då är man snart i hamn då med den här graviditeten”. Det ÄR inte kul att blöda, och det ÄR lika stressande varje gång (och jag blöder ju fortfarande). Men ändå. Just nu så andas jag lite lite lättare igen.

Har även vart på dropp här nu under fm. Allt gick bra förutom att sköterskan lite glatt efter sticket konstaterade att ”har du obehag för själva blodet också så behöver du ju inte titta nu”. Och ja, nä, det valde jag att inte göra, det räckte fullgott med att jag kände hur det rann nerför armen och droppade på golvet. (Hon hade råkat sätta korken lite fel). Mina blodförtunnande sprutor gör ju inte att jag blöder mindre än vanligt om vi säger så, hehe.

Jaha hörni! Fredag och helg! Solsken och blå himmel! Jag har bestämt mig för att det nu faktiskt ska bli en bra dag av det här, även om det började lite väl guppigt. Ikväll kommer också Ks tvillingsyrra hit på besök, så för mig blir det även en helg på finska. Sopii hyvin. 🙂

Ha det bra och puss och kram!