mariak

Jag konstaterade tidigare idag att det här med att känna oro snarare är ett allmäntillstånd än något tillfällig som dyker upp för en stund när det kommer till mig och det här graviditets-projektet. Jag förstår att det kan bli svårt att relatera till för någon som inte haft samma bakgrund eller upplevt svårigheter med att bli eller behålla en graviditet, och jag antar att jag närmast framstår som lätt labil och hypokondrisk i mitt katastroftänkande, men ja, tyvärr får jag nog bara vara det då. För jag är ännu inte där gällande att sälla mig till dom gravida. 

Imorse en liten brun flytning. Inget mer efter det men inte något som gör mig lugnare heller. Givetvis tänker mina katastrof-tankar att den lilla räkan där inne dött och är utom räddning och det lilla hårtät slutat picka. Att dessa små blödningar är det tecken på att det stannat av. Men sen försöker min kom-igen-nu!-sida att påpeka att det faktiskt kan vara en h e l t  n o r m a l liten brun blödning (eller röd eller rosa eller vad dom nu alla varit). Och så växlar det sådär. Hej och hå.

Annars har dagen idag också gått i ett enda svep. Bjuden på förträffligt god lunch, snabbesök innan V hämtades från dagis och sen bara det här allmänna hemmastojjet. Vilma tog mig förövrigt på sängen när hon i eftermiddags plötsligt tittade upp från sitt ritande (jag stod med middagen), tittar på mig och gravallvarligt säger

-Mamma, får jag fråga dig en sak?

-?

Två sekunders stillastående och ett stressigt tankesnurrande av ”Herregud, vad kommer hon nu att fråga? Har det hänt nåt? Mår hon dåligt? Kan en 3-åring må dåligt?? Har någon gjort nåt? VEM har gjort nåt??!

-Mamma, vad är tv’n gjord av?

Så ja, varken olycklighet, dagismobbning eller övergrepp då. (Och tv’n. Ja-ni, inte en jäkla aning. Vad ÄR den gjord av??)

Nu har vi nyss bakat en kaka. Vilma var jättenöjd och knäckte ner äggen i rask takt (inklusive skal), och stolt som en tupp visad hon vår skapelse till K innan den åkte in i ugnen. När den var färdig att äta konstaterade hon dock efter en halv sked att den inte var så god, och ja, nu får nog vår kära isi äta upp den istället. (Han tittade surt på mig och undrade varför jag gör såhär, sockerkakskakor är lite av hans svaga punkt, hehe.)

Ha en fin kväll! Puss

Antal dagar kvar till ul: 15
(Tänkte att jag lika gärna kunde börja räkna ner, då har jag iaf något konkret mål som förändras dag till dag.)