Så var det fredag morgon. Ultraljudsfredagmorgon. Den där tiden som jag för flera veckor sedan hade ritat ett hjärta runt i min kalender, men som efter katastrofultraljudet för 1,5 vecka sedan och blödningarna där emellan inte längre var ett efterlängtat ultraljud. Det var ett blä-ultraljud. Och jag var både inställd och förberedd på vårt samtal om skrapning. Att vi efter ultraljudet, där det skulle konstateras ett MA – att det stannat av där inne så som den första läkaren ju sagt, skulle fundera över hur man gick vidare. Och att jag då ville gå direkt på skrapning istället för tabletter. Så hade jag förberett mig. Så var jag inställd.
Och jag vet inte varför, kanske för att jag får lite knäppa ideér ibland eller kanske för att jag kan tycka om att spela lite teater, men jag valde att inte berätta för läkaren om min oro (eller snarare min totala övertygelse om att det här är helt åt helvete och fanfanfan att jag är helt blodig och ledsen på insidan och att det är inte ett lyckligt ultraljud utan det kommer snart bli kallt och hårt och utan återvändo). Istället sa jag ingenting. Stod bara tyst och hann bli nästan lite irriterad på att det lades så mycket tid på att räkna ut vilken vecka jag riktigt borde vara i. Som att det spelar någon roll om jag är 6+3 eller 6+ 5 eller 7+0 när vi ändå snart ska se på en tomt hinnsäck. Men jag sa inget,
Sen låg jag där, med benen i vädret och rumpan bar. Jag har verkligen inga problem med dessa situationer, efter att man exponerat sin fiffi för x antal läkare genom otaliga ultraljud och äggplock så blir ett naket underliv ungefär lika spännande som en stortå (jag hade nog ärligt talat haft större problem med att undersöka min stortå, tycker inte om när folk tar på mina fötter). Och tillika – efter otaliga ultraljud så är jag också tämligen väl insatt i hur det ser ut där på insidan. Jag vet hur en äggstock ser ut, jag vet hur man mäter slemhinnan och jag vet hur och var hinnsäcken bör sitta.
Och blev därför helt tyst när det på skärmen framför mig plötsligt kommer upp ett foster.
Med ett hjärta,
Ett hjärta som slår.
Och jag blev så misstroget skeptisk att jag inte riktigt kunde ta in läkarens ord när han säger ”och där ser vi ett foster med tickande hjärta”. Som att det är ett skämt. Ett riktigt dåligt skämt. Och när han plötsligt istället ägnar sig åt att studera cystan bredvid (ofarlig liten grej) och jag inte fattar vem som är intresserad av att studera en vattenfylld blåsa NÄRDETJUFINNSETTFOSTERMEDTICKANDEHJÄRTA!!1 frågar jag fem gånger på rad frågar om det faktiskt var något där? Var det en bebis? Som hade ett hjärta? Och att det slog, hjärtat? Som att det nog ändå inte är på riktigt. Men det är det.
Sen visar det sig även tyvärr vara så att min livmoderhalstapp och själva livmodern ligger lite väl nära varandra. Och läkaren säger att under de kommande 3-4 veckorna när det ska ske en liten växtspurt där inne och allt ska förskjutas en bit så finns det en förhöjd risk för att det här förhållandet orsakar ett missfall. Och han säger att det finns inget jag kan göra åt själva situationen, men att mitt sätt att påverka är att vila. Inga lyft, inget tränande, inget sex, inga onödiga dunsar. Ja, jag ska väl helt enkelt ta det så lugnt det bara går. och han vill även sjukskriva mig under tiden.
Först säger min arbetsmoral nejnejnej, inte kan jag lämna dem i sticket på jobbet bara sådär, men sen när jag ringer min chef lite senare och berättar om allt så blir hon nästan arg på mig för att jag ens tänkt tanken att komma på jobb. ”Efter allt du kämpat och allt du lagt ner i det här! Nej vet du vad Maria, nu ser du till att lyssna på läkaren och bara vara riktigt stilla, ingen tackar dig för att du kommer på jobb, ens hälsa är man själv ansvarig för.” Och jag tänker att det är så märkligt hur jag kan omges av så kloka och fina människor hela tiden.
Så. Nu gäller det vila och att hålla andan och bara hoppashoppashoppas. Jag har en ny tid inbokad om tre veckor, och då får vi se hur det ser ut. Jag skulle ju även vilja slå mig själv (hårt) för det faktum att vi efter att K kom hem i förrgår hade sex. Efter över en månad så väljer vi att bryta förbudet kvällen innan ul (alltså ……………… ), och i duschen efteråt så rann det blod. Och jag tänkte där och då: Jaja, nu sätter det igång. Och jag tänker idag: JÄVLA IDIOT! Ligga hinner vi ju göra hela livet, v a r f ö r kunde vi inte ha väntat!? Men gjort är gjort och blödningen har stannat av och jag kan bara hoppas att det inte satt igång nåt.
Ett långt inlägg, men jag behövde få sätta lite ord på allt. Vart så mycket på senaste, och inte lär det väl bli mindre press rent psykiskt de kommande veckorna heller.
Men ja, nu vet ni.
Och den här gången så vet ni det som jag väntat i lite över 880 dagar på att få uppleva: Jag är gravid.
<3
I Dubai för ett par månader sedan. Då i startgroparna för vårt ivf som var den största satsningen vi gjort, ekonomiskt men kanske framförallt energimässigt.
Senaste kommentarer