mariak

Gränsen

Jag har alltid tagit vårt harvande i det här ivf-träsket ganska bra. Kunnat se framåt och gå vidare efter ett misslyckat försök. Jag tänker att förklaringen till varför jag (ännu i alla fall) inte deppat ihop beror på fler saker. Främst så handlar det nog om att vi har Vilma och att hon är världens bästa onge. (Ja absolut är det den största orsaken.) Men sen tror jag också att det kan ha att göra med att jag ännu är så pass ung och att den där åldersstressen som av naturliga skäl kommer med åren ännu inte påverkat mig. Vi har ju ännu ett halvt liv på oss att försöka. Typ.
och sen sist är det nog kanske även min personlighet. Jag är positivt envis och om jag vill något så försöker jag verkligen att det ska hända. Vill jag sen något jättegärna så ska det mycket till för att det inte ska bli så. (Fråga Krisu, haha.)

Men sen även – dagar och stunder när det inte är lika lätt och positivt. Och att jag även på senare insett att ytterligheter egentligen kan ligga sida vid sida, och att det som borde vara ett milslångt avstånd plötsligt kan vara en hårfin gräns. Och att du plötsligt, utan att ens ha tagit ett medvetet steg, befinner dig på den andra sidan.
Jag pratar om ödmjukhet och bitterhet, och hur det ibland kan behövas en extra påminnelse till mig själv om att vara ödmjuk för det jag faktiskt har, istället för att känns bitterhet över det jag inte har.

För sanningen är ju att jag egentligen har allt (och mer därtill). Jag är bortskämd med allt från kärlek till materiella saker. Från  trygghet till att ha fantastiska vänner och familj som bryr sig och ställer upp. Allt det. Och mer.
Men så ändå, den där känslan som kommer över att det där efterlängtade och önskade och länge väntade som jag ju villvill vill ha – det får jag inte. Fast jag kämpar. Och gör allt jag kan. Och håller hoppet..

Och fast alla andra får det.

 

Men så påminner Krisu mig om att tänka på det jag – vi – ju faktisk har. Dom uppenbara och påtagliga saker som är mitt framför mig och som därför är lätta att ta till sig och fokusera på. Som han, Och Vilma. Och Coco. och vårt fina hem. Och även att vi ju trots allt har haft den turen att ge oss råd göra roliga saker med varandra, att inte ALLT blir en ivf-cirkus.

 

 

Ett naket inlägg. Och kanske inte dom vackraste tankar. Men sen så är ju inte heller verkligheten alltid enbart lätt och vacker, och det gäller såklart inte bara mig eller ivf. Jag tror också det kan vara bra att känna dom dåliga känslorna ibland (fast med förankring i det positiva), då är det lättare att sen medvetet kunna välja att fokusera på det positiva.

 

(En annan orsak till att jag vart lite extra känslig idag är för att det vart så mycket olyckligt med hundar här i dagarna. Jag är ju en väldigt stor hundvän, och dels så har min kollegas valp sprungit vilse i skogen och nu tre dagar senare är den ännu inte hittad trots skallgång och intensivt letande (jag vet, det svänger sig i magen bara man tänker på det). Dels dog också Hercules här om dagen, en nitton år gammal chihuahua som jag följt på instagram. Kanske inte helt lätt att relatera till för er nu, men han påminner mig såklart om att äldre hundar en dag inte längre finns med oss.)

IMG_8545

Hercules, 19 år

 

Nej hörni! Tack för att ni läst (hej också ni nya läsare!), och ha en fin kväll! Idag är ju faktiskt en bra dag, det är ju sprutdag ETT!
Puss!

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
stats