mariak

Kunde inte låta bli att testa imorse. Alltför tidigt om du hade frågat kliniken, men som testare av rang (har man försökt bli gravid i över 2,5år så har man hunnit med ”några” test) var det egentligen ingen stor grej. På ett sätt brukar jag även se dessa tidigare test som ett sätt att lindra fallet lite. Man hinner bli förberedd på det där plusset som inte kommer, istället för att falla handlöst på själva testdagen. Och ja, det var ju minus. Blankt, tomt, vitt och inte ens en tillstymmelse till spökstreck. (Dom kallas så, de där ljusa, svaga men ack så hoppfulla, tidiga strecken.) Så nej, hoppfullhet är väl ungefär motsatsen till vad jag känner just nu.

Jag vet ju att det inte behöver vara kört, och såklart fortsätter jag med mediciner och allt sånt. (Börjar dock vara ruggigt trött på dessa fiffi-piller. Det är så sjukt kladdigt och ofräscht, tänk er att man har salva som konstant läcker ut i trosorna. Vitt gegg som gör att man 24/7 identifierar sig med ”snigelspår”. NOT hot.) Men ja, jag vet inte. Inte var det lätt att känna sig positiv när jag sen låg där och snurrade i sängen från klockan sju tills dess att jag gav upp och gick ut med Coco istället.

Nu har vi precis käkat långfrukost här hemma och Vilma tittar på Barbie (Alltså kill me! Finns det något mer meningslöst program!? När jag försöker smygbyta till Alfons Åberg och förklara att Ken bara har en lite sämre dag blir det ju dock ramaskri här hemma.) Ska dock snart iväg till biblioteket på lite barnteater, helt lagom söndagsunderhållning. För ja, vad gör man? Inte kan jag ju lägga mig ner och gråta, inte heller hjälper det ju att jag stänger in mig här hemma. Det är som det är, och det blir som det blir. Men visst, inte känns det väl som att det finns så mycket rättvisa, då hade jag ju suttit där med ett plus imorse. Ett stort, brett, lysande plus. DET hade varit rättvist.

Nej, skit är det ju rent ut sagt, det här neverending försökandet.

Puss o kram.

Min baddrottning igårkväll.