Vi var på på fortbildning från jobbet idag. Tre eftermiddagsföreläsningar om hur man kan använda digitala hjälpmedel i undervisningen. Typ. Föreläsningarna var väl helt ok, både plus och minus, men det var trevligt att själv få sitta och lyssna som omväxling. (Man kan ibland bli helt utled på att höra sin egen röst gå i ett under dagarna.)
För övrigt så var den första föreläsaren syster till en av min mammas bästa vänner. (Och nej, det handlar inte om att jag upp-och-ner-studsade ”henne känner jag, henne känner jag!!”.) Däremot så tänkte jag att det kanske var ett tecken. Ett sånt där smygtecken från ödet. (Edit; det var ett önsketänkande om att det var ett smygtecken från ödet.) Grejen är att för flera år sedan, eller närmare bestämt för lite över fyra år sedan, så hoppade jag in en sväng som vikarie där hon jobbade. Vi känner inte varann, men hon vet ju vem jag är, och mamma berättade nån vecka senare att hon frågat sin syster om jag var gravid. (Hon hade ju givetvis sagt ”neej nej, hon är mitt i studier och har nog inga såna planer”) Det lustiga är ju dock att jag faktiskt var det – men att i princip bara jag och Krisu visste det eftersom det var i v. 6 eller något liknande.
Så att hon stod där nu igen, och nickade lite till hälsning, tänkte jag att var ett bra tecken.
Nu ska jag ta ut två äppelpajer jag har i ugnen! Tyvärr får de inte ätas ikväll då jag ska ha med dem till jobbet imorgon, men blir gissningsvis en hel del över så får bli till fredagsmyset istället. 🙂
Och gällande symptom så är det tyvärr noll. Eller jag har en såndär liten känsla av att det stretchar där inne i livmodern ibland, men det är ungefär samma känsla som innan mens. Så det ger ju inte mycket. Å andra sidan kan man inte vänta symptom såhär tidigt heller, så det är bara att vänta ännu.
Natti natti till. <3
Senaste kommentarer