Länge sen. Det har bara blivit så, För ett långt tag visste jag inte riktigt vad – eller hur – jag skulle formulera mig. Mest eftersom jag inte visst vad jag riktigt tänkte.
Jag passerade v 30. En milstolpe.
Jag passerade v 32. En annan milstolpe.
Nu började dom ”farliga veckorna” vara förbi. På riktigt.
Och vi började kunna tänka att lillasyster skulle komma och allt skulle gå bra. Sådär på riktigt.
Men ja, jag hade lite svårt ändå att helt kunna relatera till det. När jag förställde mig förlossningen så såg jag hur jag födde ett foster istället för ett barn. Ni vet sådär som dom ser ut i vecka tolv ungefär. Små, outvecklade och gråaktiga i färgen. Ingen jättetrevlig tanke att utgå ifrån.
Men nudå. Nu när jag är i vecka 35+2. Nu när det onekligen närmar sig. Så ja, nu börjar jag känna att det också är på riktigt. Inte bara att jag är gravid. Utan att jag ska föda. Och att vi kommer få träffa vår lilla lillasyster. Och att hon kommer vara en liten bebis. <3
Gällande känningar så var jag faktiskt in till BB häromdagen. Eller i fredags rättare sagt. Jag hade redan under torsdagen upplevt ett lite ökat tryck neråt och även en oklar förändring i mina sd (vilka jag förövrigt har slutat märka eller registrera då de inte skrämmer mig längre eftersom vi kommit så långt i graviditeten). Jag tänkte dock att det inte var något speciellt, och lät det vara. Fredagsmorgon åkte K iväg till Sverige för att spela golf och jag och V blev ensamma hemma. Kände samma tryck och samma ökade antal sd och tänkte för mig själv att ”hmm, borde jag ringa och be K komma hem med tidiga båten istället?”. Samtidigt så var det väldigt oklart vad jag riktigt kände, och jag hade ändå inga planer på att föda den dagen så jag lät bli att ringa hem honom. Ringde dock BB istället för att rådfråga och dom ville ha in mig på en liten koll ”bara för att nu vara på den säkra sidan”. Jag sa att jag kände mig lite onödigt och upprepade även för dem att jag ändå inte tänkte föda idag för det passade inte vårt schema, men hon sa att hos dem var man aldrig onödig och så skrattade hon lite.
Så ja, Vilmis och jag åkte dit. Ctg såg bra ut och hon kände sen på tappen och konstaterade att jag var 2-3cm öppen. Eftersom hon, som hon själv sa ”inte ville ha ut bebisen idag” lät hon bli att känna ändå vägen in, så vi blev väl inte så mycket mer kloka än att det kunde gå hela tiden ut men att det också kunde komma tidigare. Hon ville väl dock gärna inte ha tillbaka mig förrän efter v 37+0, så nu är det mitt nya mål. 12 dagar kvar, med andra ord.
Idag har det också vart lugnare med sd och jag har inte heller haft riktigt samma tryck. Är däremot helt sjuuuuukt trött, har verkligen gått in i någon slags dvala dessa senaste veckorna. Kanske kroppen som laddar? Jag som blivit extremt lat?
Nu väntar kvällsmål och mitt nya cravings – morotsbollar. Låter extremt nyttigt hör jag, och det är dom ju mestadels också, men tänk er morotskaka blandad med pepparkaka. Typ så. Och så lite citronsmak till. Äter minst fem om dan. (Krisu tycker jag gått till överdrift och klagar på att jag borde äta nåt annat för lillasysters skull, men jag tänker att hon säkert uppskattar dom lika mycket som mig.)
Puss och kram!
Hennes väntan. <3
Senaste kommentarer