mariak

I min gravidapp står det idag ”29 dagar kvar”. Det vill säga: under trettio dagar kvar till beräknad, fullgången, normalstor vecka 40 -bebis. Känns ju påtagligt nära för vem som helst, och för mig som räknar allt inom spannet 20-30 dagar i en slags julkalendernedräkning tycker att det på det sättet känns hisnande overkligt nära. Tänk, snart är det som att jag skulle öppna den där första luckan. Och det vet vi ju alla. 1-12 går lite halvsegt men sen efter Lucia hinner man knappt med vare sig de fortsatta lucköppningarna, julklappsshoppingen eller julens matplanering. Nej vips bara, så sitter man där och det är den 22:a och man tänker h e r r e g u d, är det alltså julafton i övermorgon?!? Ska vi få vår bebis om två ynka dagar??

Så nä, långt borta är det ju inte. Även fast min svägerska påstår att när man räknar i dagar så går det mycket långsammare. Så enkom för dig då: Alle kuukausi jäljellä(!).

Förresten var Vilmis med till mödrarådgivningen förra gången (förrförra också för den delen). På insidan av dörren hade dom en stor plansch med den klassiska bilden av en stork som kommer flygande med en bebis. Vilma satt ett bra tag och studerade bilden innan hon med betänksam min frågade vad det där riktigt var frågan om; ”Varför har fågeln en bebis?” Och jag tänkte att det är märkligt hur ofrånkomligt man blir formad av livet. Att det som för ett annat barn är det naturliga (även om det ju är ett hittepå) för Vilma blir ett fullkomligt mysterium. Vad har en fågel att göra med bebisar, dom kommer ju från en pappas fiskar och ett ägg? Och jag är ändå glad över att vi aldrig någonsin försökt gömma eller dölja hela vår ivf-resa för henne. Tufft eller inte, men ändå viktigt och ärligt. Och storkarnas symbolik till trots, jag ser ju nog mer värde i kunskap och verklighet. <3

En sammanfattning av mitt mående dessa dagar då?

Vecka: 35+5

Bebis: Hon rör sig där inne, om än inte lika ”sprattligt” som förut. Det är mer att något putar ut eller att hon ändrar ställning.

Min fysik: Jag är ju både rätt tung och klumpig (att knyta skor är ju ett evighetsprojekt), men samtidigt så har det lite stannat av i viktuppgång.

Mitt psyke: Jamen det känns helt ok nog. Min psykolog vill ju inte träffa mig mer och även fast jag först kände mig lite bortvald så påpekade K sen att det ju nog kanske mest var att se som något positivt med att hon upplevde min oro som betydligt mer ”normal”/hanterbar. Jag kan på ett sätt förstå det, men jag sa att jag ändå ville ses en gång till och då bokade vi in en tid i november. Så får jag komma dit och visa lillasyster. <3

Medicin: Här har vi då största förändringen. Jag har slutat med fragmin(!). Efter att ha tagit dessa sprutor dagligen sen precis i början på februari (herregud, det är en låg tid – framförallt många nålstick) så slutade jag i förrgår. Är lite nervös nog, men än så länge känner jag mig rätt ”vanlig”. Inga uppenbara blodproppar, jag känner av lillasyster. So far so good. Ska gå och ta blodprov idag dock, så får jag se vad det visar.

Känningar: Alltså. Det här är nog det mest diffusa. Jag hr nu två gånger tänkt att det är nåt på gång, men båda gånger har det sen försvunnit. Jag kan inte sätta fingret exakt på VAD det är som gjort att jag känt såhär, men det är ändå något som fått mig att ringa till BB för att höra lite. Mest handlar det om en förändring av mina sd, dom har nu varit mer centrerade mot livmodern/neråt och även tagit lite ont (jag tycker inte att dom vanliga sammandragningarna känns så mycket även om det ju kan upplevas som lite obekvämt). Bestämde dock att K skulle åka iväg på dagens bortamatch, så han är nu borta två dagar. Det vill säga: ingen passlig lucka just nu för förlossning.

Förlossning: Jamen det är nog ungefär samma. Jag tar det där och då, lägger min fulla tillit i händerna på läkarna (förlåt älskling, men du blir inte den första att lyssna på där inne) och så låter jag dom och kroppen sköta det. Att föda är ju inget som kräver manual, utan det är nåt som kroppen liksom har inbyggt, så därför är jag rätt trygg med att låta någon annan ta över rodret och att min kropp sen funkar på autopilot.

Har dock packat BB-väskan! Inget att skryta över (fick mest bara hjärnsläpp när jag skulle fundera på vad som kändes rimligt att ta med) men mjukisar, en necessär, underkläder och så ska jag komma ihåg mina tofflor. Och morotsbollar!, dom ligger färdiga i en ask i frysen och väntar. Ska och fixa ögonfransar och bryn nu i helgen, och jojo jag vet, det kan kännas lite (mycket) ytligt i sammanhanget, men då allt annat kommer vara helt yber-primitivt och man ju inte direkt är i sitt esse sett till hunkighet så känner jag att det åtminstone kan vara trevligt att få känna sig om än liiite piffig. Nu fattar ju jag med att fokus antagligen inte kommer ligga på mina ögonbryns täthet när jag ligger där och särar och frustar och svettas och tar i, men ändå, om det för mig tillför något så känns det rätt. (Hade ju kanske fungerat som en perfekt ”flytta fokus från smärtan” grej annars om barnmorskan mitt under nu-är-huvudet-påväg-ut-ta-i-nu-! började syna mina fransar och fråga om jag använde svart eller mörkbrun färg? Eller var det kanske mörkgrå?)

Nu ska jag åka och se om jag lyckas hitta en byrå! Vi har ju lite smått fått en ”aha-upplevelse” i att vårt hem snart ska vara bebisvänligt och insåg att vi inte har något skötbord där uppe. Det har varit upp på tal många gånger men alltid bara lagts på framtiden. Och ja, nu när dagen D kan vara vilken vecka som helst så bestämde vi efter lite funderingar igår att jag skulle försöka köpa en byrå idag. Ks enda prio i denna byrå-historia är att den ska vara f ä r d i g m o n t e r a d. Färg, form eller annat är sen långt ner på listan bara den kommer ihopskruvad. Mitt mission är därför enkelt: hitta något som kan tas hem idag. Ej i paketform.

Hoppas ni har en bra dag! Puss!

Här är en bild på min kokosboll. 😀 Smörjade in den med kokosolja igår så den blev som en glänsande julkula och gick sen runt och spatserade med den här hemma. Varken Vilma eller Krisu var jätteimponerade (Vilma tycker inte om koksdoft/lukt och K tycker inte om min läskiga mage, haha) men jag var nöjd i alla fall. 🙂